The City in the Middle of the Night

Publicerad: Tisdag, 26 februari 2019, Skribent: David

The City in the Middle of the Night känner jag är en oerhört ambitiös berättelse. Författaren Charlie Jane Anders har tidigare skrivit fina All the Birds in the Sky, och spänner här bågen ännu mer än då. Vi har en mängd ingredienser som ska avhandlas: den koloniserade planeten huvudpersonerna bor på, livsbetingelserna där och sättet de olika städerna försöker hantera dem, en efter katastrofen-osande vildmark mellan städerna fylld med monster och obehagliga varelser. Då och då smyger det sig in en fantasykänsla när Charlie Jane Anders hoppar mellan allt de här, men berättelsen har ett tydlig science fiction-fundament att stå på.

Berättarperspektivet hoppar mellan unga Sophie som kastas ut ur staden och upplever märkligheter som får henne att börja ifrågasätta det mesta, och hårda smugglaren Mouth som kommer från de utdöda nomaderna, och tvinnar samman deras äventyr mer och mer allteftersom boken närmar sig slutet. Den första halvan är väldigt mycket världsbyggande. Planeten de bor på roterar inte och ena halvan dränks i brännande solljus medan nattsidan alltid är mörk och iskall. Städerna kolonisatörerna bor i ligger i skymningszonen mellan de båda planethalvorna. Här hade jag önskat att Charle Jane Anders visat mer och berättat lite mindre. Som det är nu kommer för många detaljer fram genom dialog mellan olika figurer, och jag tycker det ibland känns väl informationstungt. Hade hon låtit läsaren uppleva mer istället för att få höra om det i dialog hade det varit lättare, och framförallt roligare, att ta till sig. Med det sagt förstår jag vad Andrew Sean Greer menar med bokens framsidesblurb där han glatt proklamerar att Charlie Jane Anders är “this generation’s Le Guin”. Stora ord som det förmodligen är för tidigt att yttra, men det är onekligen något Le Guinskt över hur mycket Anders tänkt på hur livsbetingelserna avspeglar sig i hur städerna byggts, hur politiken fungerar där och hur språken utvecklats utifrån det.

Efter ett tag lossnar berättandet och blir i det närmaste fartfyllt, och jag gillar verkligen hur författaren lyckas bygga både Sophie och Mouth samt människorna runt dem till komplexa individer som känns trovärdiga.

Jag nämnde tidigt i texten att bågen spänns hårt, och Charlie Jane Anders får med väldigt mycket på ganska kort tid. Men det finns så mycket kvar att berätta när sista sidan är vänd, att jag hoppas hon tar tillfället att återvända till planeten och dess civilisationer i framtiden. Den här världen hon byggt upp är långt ifrån uttömd.

David



Kommentarer

Vill du skriva en kommentar? I så fall måste du logga in.