Den här boken var tänkt som en ungdomsbok, men förlaget gör nu reklam för den som ”en bok för alla åldrar”, vilket nog skall tolkas som ”kanske lite för svår för de flesta tonåringar”. Och där kan jag nog bara hålla med. Mieville håller inte tillbaka mycket när han öser udda adjektiv över oss. Boken är också fullpepprad med ampersander (&), vilka kan upplevas som störande till en början, men som jag efter ett tag mer upplevde som rytmiska markörer.
Sham Yes ap Soorap får jobb som assistent till läkaren ombord på mullvadsjägartåget Medes. Tåget far över en värld täckt av ett hav av järnvägsspår, som täcker allt mellan öar av uppstickande klippor där människorna bor. Att falla av tåget, ens när det står still, är livsfarligt. I marken mellan spåren lever en extremt dödlig fauna: nakenråttor stora som en människa, mördarkaniner, jättemyror och på toppen av näringskedjan, den gigantiska jättemullvaden. Jakten på dessa mullvadar är vad tåget Sham jobbar på ägnar sig åt. Dess kapten Naphi, har dessutom fått sin ena arm avbiten av en jättemullvad med blekgul päls. Det har gjort henne besatt av att hitta och döda den.
Sham är ung och vilsen och vet inte riktigt vad han vill göra med sitt liv. Att vara assistent till en läkare är i alla fall inte det han passar till, det är han säker på. Han snubblar, han gör fel, och det doktor Fremlo lär ut, går in genom ena örat och ut genom det andra. Men en dag hittar de ett tågvrak, och i det hittar Sham ett minneskort med foton på. Det är bilder som inte borde kunna finnas. De leder Sham ut på vägar som förvandlar hans liv i grunden, och kanske livet för alla innevånare på railsea-världen.
Det är få som är så mästerliga på att bygga världar som China Mieville, och Railsea är inget undantag. Man får aldrig veta om det är Jorden, en annan planet, eller något helt annat universum. Men säg den vanliga roman om jorden som säger vilken planet vi befinner oss på. Det är likson givet. Samma här, fast vi då inte bor där. Jag tycker ändå att det är ett grepp som bidrar till att göra den här världen verklig, mitt i all sin orimlighet.
Att Mieville leker lite med Melvilles Moby Dick är ju ganska uppenbart. Den vita valen är här utbytt mot en vit mullvad, och tågkaptenens arm är avbiten av mullvaden istället för Ahabs ben. Men här finns fler referenser. Planeten är nerlusad med skrot från andra världar. Sopor från forntida rymdfarare. De blir referenser till bröderna Sturgatskijs Picknick vid vägkanten. Vid ett tillfälle har en skrotletare hittat vad han kallar en Sturgatskiapparat. Det finns fler referenser och blinkningar för den som är lagd åt det hållet, och man kan testa sig mot listan med tack sist i boken, men för allt i världen, läs den ordentligt först och njut av allt Mieville har att bjuda på.
