Jag växte upp i ett hem utan böcker. Men till all lycka låg Värnamo stadsbibliotek mitt emot Västra skolan där jag gick. Jag hade glasögon och var inte bäst på fotboll, så jag bosatte mig på biblioteket alla raster och efter skolan och på helger också. Jag läste allt. Men det var en sak som var märklig. Böcker som hade rymdraketer och planeter på omslaget var mycket bättre än alla de andra böckerna. Särskild Rymdkadetten av Robert A Heinlein som handlade om en pojke som fick genomgå en rad hårda prov – precis som Linux i Uttagningen - för att få chansen att åka ut i rymden. Egen rymddräkt finnes av samma författare var också väldigt bra, och Vintergatans son och…
Jag blev präglad för livet. Av Heinlein och alla de andra science fiction-författarna som bodde på hyllorna där på biblioteket.
Tiden gick. Jag blev vuxen och bokhandlare. Jag var lycklig, men en tanke, en dröm kanske, som förmodligen fötts bland hyllorna på stadsbiblioteket, skavde emellanåt. Tänk om jag också kunde skriva spännande berättelser med handlingen förlagd i framtiden, i rymden? Klart jag kunde. Men det kom alltid något i vägen. En tenta, nattjobb eller så var jag trött i huvudet efter sena kvällar på lokal. Och alltid (alltid!) en massa bra böcker som jag var tvungen att läsa klart först. Jag försökte skärpa mig, och tänkte att romaner är långa men noveller korta och passar mig bättre. Det blev mest några sidor, sällan något avslutat.
Tiden gick igen. Jag fick familj och fyllde plötsligt femtio år. Om jag nu skulle ta fatt i drömmen och försöka förverkliga den? Nu eller aldrig, annars blir det för sent i livet. Men vad skulle jag skriva om? Svaret blev en bok om en pojke som växte upp på landet, men hade ett teleskop och drömde om rymden. Precis som jag själv gjorde när jag växte upp i Värnamo i Småland. Jag började skriva, och lyckades till min stora förvåning sitta still och skriva klart en bok. Och skriva om den och skriva om den igen och igen och dessutom få den antagen för utgivning på Bonnier Carlsen. Jag hade inga tankar på vad som skulle kunna tänka sälja eller bli antaget för utgivning. Det var den berättelsen jag hade, ingen annan.
Och vad är det då för berättelse? Ett smittsamt virus håller jorden i sitt dödliga grepp, miljoner, kanske miljarder människor måste vaccineras och ingen vet när pandemihotet är över. Inga rymdskepp från jorden får angöra Kristallstaden, och inga skepp får vända åter till hemplaneten. Linux och klasskamraterna i Rymdskolan är isolerade i rymden. De saknar föräldrar, syskon och vänner, men det finns alltid något att göra. I Space Arena till exempel, där Linux lag Ödlemännen kämpar mot Andromeda och Cassiopeja om att bli solsystemets första mästare i rymdvärja. Och så anmäler sig Linux tillsammans med Ahmed och Korall till en spel där det gäller att tillsammans med andra lag bekämpa ett pandemiutbrott i en nästan otäckt verklig verklighetssimulering.
Pandemi är fortsättningen på Uttagningen och Kristallstaden. Den är nyskriven, men utges i en över åttahundra sidor (!) tjock samlingsvolym. Kanske skrämmer det bort somliga – en så tjock bok orkar jag aldrig läsa, andra kanske tycker som jag när jag var i bokslukaråldern att ju tjockare bok desto bättre. Men det är stort typsnitt och inte någon kompakt läsning. Och det är spännande och inte alls någon dyster läsning som kanske titeln på boken antyder. Det finns drömmar att drömma om framtiden som skimrar likt stjärnorna i rymden.
PS Jag tänker att böckerna om Pandemi är ”alla ålders-böcker”; att vuxna som ibland längtar efter rymden och klassisk sf-framtid med behållning också kan läsa om Linux äventyr och bli glada.
Maths Claesson
