Last Shot

Publicerad: Onsdag, 2 maj 2018
Skribent: 
Liv
Serie: 

Det här är boken om Han Solo och Lando Calrissian du inte visste att du behövde. Med Solo: A Star Wars Story på biograferna vill Last Shot fylla ut Hans och Landos karaktärer, ge en försmak av deras bakgrundshistoria och göra oss entusiastiska inför filmen. Lyckas den? För egen del kan jag säga att jag gick från att mest av allt ha önskat – med viss bitterhet – att vi kunde fått en film om Obi-Wan istället, till att faktiskt längta till filmen. Om filmen lyckas träffa samma ton som boken kan det bli riktigt, riktigt bra.

I Last Shot, skriven av den prisbelönte och bästsäljande Daniel José Older, får vi följa våra hjältar i olika tidsperioder genom parallella narrativ. Den ena dåtidsberättelsen handlar om Lando och hans droidföljeslagare L3-37 (som kommer att dyka upp i Solo) innan Lando mötte Han, medan den andra följer Han och Chewbacca någonstans mellan Solo och A New Hope. Nutidsberättelsen utspelar sig tre år efter slaget vid Endor (Return of the Jedi) och två år efter Imperiets slutgiltiga fall på Jakku (som beskrivs i Chuck Wendigs trilogi Aftermath. Ben Solo, sedermera känd som Kylo Ren, är två år gammal, fortfarande ett oskyldigt barn. De separata narrativen binds samman av ett och samma hot mot galaxen – vad annars? – i form av ett farligt föremål som måste neutraliseras, i händerna på en mystisk och obehaglig skurk. När Lando oväntat ramlar in hos Han och Leia på Chandrila och ber Han om hjälp blir det startskottet för en farofylld resa på vilken de får hjälp av bland annat en briljant Ewok-hacker och en ickebinär Han Solo-imitatör(!).

Det är grundpremissen för Last Shot, och mer behöver nog inte sägas om den direkta handlingen. Den är i mångt och mycket ett klassiskt Star Wars-äventyr med humor och spänning, filmiskt berättat och med klatschiga replikskiften, och det blir aldrig alltför mörkt. Då den inte innehåller en fiende av Imperieproportioner blir dock äventyret av den mindre skalan, vilket i min mening är till fördel för just den här berättelsen. Fördelen med att berätta en historia som inte involverar en episk kamp mot ett galaxomspännande imperium är att det finns utrymme till att fokusera på karaktärerna, deras känslor och deras samspel. Det är väldigt givande, och kanske extra viktigt när det gäller att ge fler fasetter till manliga karaktärer och deras vänskap.

Det finns mycket att rota i hos både Lando och Han, fler lager än vad episodfilmerna vill göra gällande. När vi exempelvis återintroduceras för Lando tror han sig ha funnit sitt livs stora kärlek, men eftersom Lando är Lando har han svårt att ge sig hän åt ett stadgat och monogamt liv då han är van vid en mer vidlyftig livsstil. För en man som alltid satt stor stolthet i ett oklanderligt yttre och en roll som den evige charmören är det svårt att erkänna mjukare sidor ens för sig själv, för att inte tala om att våga vara fullständigt öppen och låta masken falla inför någon han har mer än ett flyktigt intresse för. Att binda sig ser för Lando ut som ett slut på äventyren och galenskaperna – men måste det vara så?

Det är dock Han som går igenom mest tvivel och livskris under berättelsens gång. Även om händelserna under originaltrilogins förlopp lyckats förändra Han till det bättre på flera punkter är han fortfarande i stort behov av mognad, något som blir tydligt för honom själv när han försöker finna sig till rätta i rollen som pappa och äkta man. Det handlar inte bara om att lära sig ta ansvar, utan även att förstå hur ansvaret skall tas, och vad ansvar egentligen innebär. Särskilt då Han inte nödvändigtvis är oumbärlig som varken beskyddare eller försörjare för familjen – Leia är trots allt fullt kapabel att hantera det mesta själv om nöden så kräver. Den djupa osäkerhet Han bär på kring sin egen kompetens för att hantera problem han inte kan lösa genom att skjuta först, rädslan för att inte vara känslomässigt rustad för ett liv som saktat in i vardagslunk efter kriget, är en välkommen nyans i hans karaktär, men dessvärre en stoppkloss för hans personliga utveckling. Således, när han lämnar sin tvååriga son hemma för att följa med Lando på potentiellt livshotande äventyr måste läsaren, och Han själv, ställa sig obekväma frågor. Är det lojalitet gentemot en gammal vän – och gammal (o)hederlig äventyrslusta – som driver honom ut på galna eskapader, eller är eskapaderna mest en bekväm flykt från familjelivet där han känner sig inkompetent och handfallen? Han är trots allt något av en mansbebis, så rädd att göra fel i sin barnuppfostran att han istället inte vågar göra något alls, och till och med rättfärdigar att sticka iväg med Lando genom att intala sig att Ben nog har det bättre utan honom.

För de som läst de gamla Star Wars-böckerna, de som numera räknas till ”Legends”, känns den livskrisande Han igen, och själv är jag enormt glad att Han ges utrymme att växa som människa och visa fler sidor än den kaxiga, ”manliga” och självsäkra Han som i The Empire Strikes Back tolkar en förolämpning från en viss prinsessa som en hångelinvit.

Last Shot är sammanfattningsvis ett engagerande äventyr med en god dos humor som har sin största styrka i karaktärerna och deras relationer till varandra, och som åtminstone för mig väckt ett nytt hopp om att Solo kommer att överträffa allas förväntningar i maj.

Utgåvor av Last Shot: A Han and Lando Novel

Inbunden
Del Rey Penguin (2018)
189 kr Läs mer
Pocket
Del Rey (2018)
95 kr Läs mer

Kommentarer

Vill du skriva en kommentar? I så fall måste du logga in.