Into Everywhere

Publicerad: Måndag, 25 april 2016, Skribent: Glenn

Into Everywhere är en direkt uppföljare till förra årets Something Coming Through. Har man inte läst den, så är det mycket man missar, och dessutom skall du inte läsa vidare här, då jag kan spoila den boken.

Händelserna i slutet på förra boken har givit mänskligheten tillgång till helt nya delar av galaxen, förutom de femton världar som jackarooerna gav oss. Nu har vi skepp som vi kan flyga själva, dit vi själva väljer att åka. Inte bara med transporterna som går i skytteltrafik mellan jorden och de femton planeterna. Visserligen har vi inte en aning om exakt hur skeppen fungerar, eller nätet av maskhål för den delen, men med så mycket att upptäcka har vi inte egentligen ställts inför behovet ännu.

Lisa bor på en av de planeter vi fick tillgång till av jackarooerna, First Foot. Som så många andra började hon utforska ruinerna efter planetens diverse tidigare civilisationer, alla klienter till jackaroo. Tillsammans med sin pojkvän och sedermera make Willie, försörjer hon sig på att sälja fynd från utgrävningarna, tills en dag när de gör ett fynd som nockar dem helt. När de vaknar igen upptäcker de att deras hjärnor infekterats av främmande kod. Det är en kod som ger dem en upplevelse av att ha ett spöke med sig, var helst de går. Upplevelsen får Lisa att gå ner i en självdestruktiv spiral av droger och alkohol; allt för att döva upplevelsen av att det finns någon mer där i hennes huvud. Åren går och Lisa samlar ihop sig och sitt liv igen. Nu har dock spöket börjat göra sig bemärkt igen, och Lisa vill ha svar på vad det egentligen var som hände henne och Willie. Det första hon möter är Adam Nevers, nu från FN:s teknologiska kontrollorgan, eller som de vanligen kallas: Nördpolisen.

I en annan del av galaxen hittar vi Tony Okoye. Han är ung och ivrig att bevisa sitt värde för familjen. Familjen är en av de närmast adliga familjer som gick segrande ur sammanfallet av det andra imperiet, bildat efter vi fick tillgång till den utdöda civilisationen Ghajars skepp och nätverk av maskhål. Även planeterna som dessa maskhål leder till är fulla av lämningar från samma civilisationer som jackarooernas planeter. Tony är på en expedition för att utröna om främmande kod lämnad i stromatoliter på en planet som till större delen består av våtmarker. Tony kallar den för slemplaneten. Han hoppas att de skall kunna leda till bot mot en sjukdom som drabbar allt fler barn. Att de innehåller något viktigt inser han när hans lilla vetenskapliga expedition anfalls innan den hunnit så långt.

Både Lisa och Tony jagar svar på sina respektive frågor, och som det brukar vara i böcker med det här upplägget, så har de något gemensamt, trots sina väldigt olika bakgrunder. Ofta i den här typen av böcker, brukar jag fatta större intresse för den ena narrativa tråden framför den andra, och blir lite irriterad när jag tvingas hoppa över till den inte fullt så intressanta historien, men här har McAuley lyckats få till två berättelser som är av lika stort intresse, och jag läser dem båda med lust och nyfikenhet.

McAuley har verkligen lyckats bygga ett universum fyllt av mysterier och förundran här. Så vitt jag förstått, så var det tänkt att det bara skulle bli dessa två romaner här, men jag undrar om han kan låta bli att skriva fler historier baserade på detta universum. Det finns så mycket mer man kan gräva vidare i här, så många möjligheter till bra historier. Vi får väl se. Som det är, kan jag bara varmt rekommendera att dyka ner i de här två böckerna. Ni kommer att bli rejält belönade. Om ni tycker som jag, kan jag bara citera Jackarooerna: ”Jag vill bara hjälpa”.

Glenn Petersen


Kommentarer

Prenumerera på våra nyhetsbrev