Andy Weirs debutroman The Martian blev en enastående succé. Att den sedan blev en framgångsrik Hollywoodfilm gjorde inte saken sämre. Helt plötsligt kände en mängd människor till Andy Weir, och vi är många som har väntat på hans nästa roman.
Nu är den här. Med stor förväntan började jag läsa om Jazz Bashara och hennes äventyr i Artemis, den första och enda staden på månen. Jazz är en ung kvinna som försöker överleva på samhällets botten. Hon drar sig fram på småjobb och smuggling av kontraband från jorden. En av hennes kontakter, Trond Landvik, ber henne utföra ett riskabelt och komplicerat jobb. Det handlar om något mycket illegalt, men ersättningen kan hjälpa Jazz att uppfylla sina drömmar om ett bättre liv.
Naturligtvis går inte allt som planerat och snart har Jazz hamnat i trubbel. Mycket trubbel. Utan att avslöja för mycket kan jag säga att det uppstår komplikationer, och att Jazz dras allt längre in i en komplott med rötter mot både jorden och månen. Hon vet inte längre vem hon kan lita på och gamla fiender kanske visar sig vara vänner trots allt.
Det är en spännande historia. Miljöerna på månen är välbeskrivna och precis så farliga som de borde vara. Weir har gjort sin hemläxa och NASA skulle kunna använda hans månstad som en utgångspunkt för sin egen planerade månbas. Vill man läsa en välskriven berättelse om småkriminella och deras vedermödor på månen så ska man plocka upp Artemis. Weir lyckas till och med överraska med en del oväntade vändningar i handlingen.
Men boken har ett problem: huvudpersonen Jazz fungerar inte riktigt. Hon beter sig inte som en 26-årig kvinna - snarare som en överkompetent tonåring från en tidig Heinleinbok. Och mer som en tonårspojke än en kvinna. Lite som en del av Heinleins hjältinnor kunde kännas. Nu kunde jag bortse från det utan problem, men somliga kan säkert störas av det.
Står man ut med huvudpersonen är Artemis en roman jag kan rekommendera. Det är en spännande slukarbok. En filmversion känns nästan oundviklig. Jag kommer nog att se den också.
Michael
