The Ministry for the Future

Publicerad: Onsdag, 11 november 2020, Skribent: Gunilla Jonsson

Kim Stanley Robinson är en arvtagare till den storslagna science fiction-tradition som gav oss Isaac Asimovs Stiftelse, Frank Herberts melangeberoende rymdcivilisation och Iain M Banks odrägligt smarta Culture-skepp. Det krävs ett visst slags mod (eller dumdristighet?) för att i romanform våga sig på skildringar av hela samällsstrukturer och väldiga, utdragna skeenden.  Den sortens mod uppvisade Robinson redan när han slog igenom med Marstrilogin, tre romaner om hur vår röda tvilling terraformas för mänsklig bosättning. Nu är han tillbaka med en ny, massiv cli-fi-roman som målar upp möjliga samhällsförändringar orsakade av klimatförändringarna fram till 2030-talets slut. Titelns The Ministry for the Future har instiftats med Parisavtalet som grund och har i uppgift att bevaka rättigheter för framtida generationer och andra arter. Nära framtids-sf, med andra ord.

Liksom Robinsons förra roman, New York 2140, är The Ministry for the Future en kaleidoskopiskt berättad historia med mängder av människor och skiftande perspektiv. Två personer, Frank och Mary, följer oss genom hela berättelsen.

Som amerikansk hjälparbetare i norra Indien genomlever Frank den värsta värmeböljan någon människa varit med om. Kombinationen av luftfuktighet och hetta ger en daggpunktstemperatur på över 35 grader Celsius, gränsen för vad den mänskliga kroppen kan reglera genom att svettas. När elförsörjningen slås ut börjar människor dö. Tillsammans med hundratals andra tar Frank sin tillflykt till en grund sjö, men svalkan i vattnet räcker inte. Runt honom dör hundratals, tusentals. I hela norra Indien räknas de döda i miljoner. Frank överlever mirakulöst och upptäcks av räddningspersonal som ska omhänderta liken i sjön. Nära-döden-upplevelsen färgar honom, och tusentals andra, för livet. Indiens regering beslutar sig för att sätta igång riskabla geotekniska projekt och sprida stoft i atmosfären. Terrorgrupper bildas för att slå till mot fossilindustrin.

Den andra huvudpersonen, Mary, befinner sig långt från det personliga lidandet. Hon är diplomat och ledare för Framtidsministeriet. Under sig har hon jurister, forskare och andra experter som utforskar möjliga vägar för att rädda en framtid åt kommande generationer och icke-mänskliga arter. Gröna kvantitativa lättnader? Rättsprocesser? Försök att underminera den globala ekonomiska världsordningen? Men allt är för lite, för sent. Koldioxidnivåerna stiger. Städer torrläggs. Flyktingar strömmar mot norr och söder från ekvatorn. Också Mary tvingas till oortodoxt tänkande. Black ops-operationer? En ny, Gaia-inspirerad religion som hjälper människor att se världen utanför det mänskliga som skyddsvärd? Det finns inga enkla svar, bara en pågående kamp för att rädda vad som räddas kan.

En tredje huvudroll spelas av staden Zürich. Där har Framtidsministeriet sitt säte och dit kommer överlevaren Frank i sitt sökande efter en roll att spela i kampen mot klimatkatastrofen. Schweiziska Zürich, med sin historia som skyddad enklav mitt i Europa, blir en sinnebild för det förrädiska lugnet vi lyckas invagga oss i för att slippa se situationens allvar. Robinson ger en sympatisk och levande bild av staden. Stadsbeskrivningar är en av en hans starka sidor, det vet vi sedan New York 2140.

The Ministry for the Future är en stor och bitvis splittrad roman. Den försöker sig på att gestalta både personliga öden och politiska processer, med flitigt instuckna faktasjok. Jag är kluven till den tekniken, som fungerade bra i New York 2140, men riskerar att överlasta den här redan komplexa berättelsen. Redan klimatintresserade behöver inte faktatexter om Jevons paradox eller instabiliteten i Antarktis ishyllor. Läsare utan samma specialintresse riskerar att storkna i faktastormen.

Det till trots är The Ministry for the Future klart läsvärd. Som romanbygge är den ohanterlig, splittrad och ibland frustrerande faktatyngd. Men kanske finns det en poäng med det. Franks hjälplösa försök att hitta en meningsfull roll för att förhindra att det outhärdliga händer igen (terrorist? hjälpare? medmänniska? brottsling?) och Marys ministerium räcker inte heller till. Klimatkrisen, den sjätte massutrotningen och vår civilisations möjliga slut låter sig inte enkelt inneslutas i en roman. Lika så gott, kanske.

En tänkvärd, om än något frustrerande bok. Rekommenderas!

Gunilla

 


Kommentarer

Nyhetsbrev