Tobe Hooper är död
Tobe Hooper är död. Han är den andra stilbildande skräckregissören vi förlorar i år. George A Romero gick som bekant bort i somras. Hooper blev en kändis när han 1974 släppte Motorsågsmassakern, en film som fick lika stor betydelse för skräckfilmen som Romeros Night of the Living Dead. Historien om hur mötet med avsides bosatta särlingar slutar i blodig död känner vi igen från andra filmer från 70-talet, som Boormans Den sista färden och Wes Cravens The Hills Have Eyes, men Hooper berättade sin historia med sällsynt effektivitet och känsla för vad som kan göras med små medel. Själv såg jag den första gången projicerad mot en garderobsdörr från en super 8-film en kompis hade köpt i Paris i början av 80-talet. Det bidrog förstås till skräckstämningen att filmen var så svår att få tag i, men också 35 år senare kan Motorsågsmassakern skrämma nya tittare. Den är inte särskilt blodig, men har ett hetsigt berättande och bra känsla för vanmaktens skräck. Sin tids Blair Witch Project, men med köttkrokar, kan man kanske säga. Drygt 20 år senare återvände Hooper till kannibalerna i Texas med Motorsågsmassakern 2, en avsevärt blodigare film. Flera uppföljare följde. I dagarna släpptes faktiskt en film, Leatherface, som berättar historien om mannen med masken innan han fick sin motorsåg. Den har fått riktigt bra kritik.
Störst publikt genomslag fick Hooper med Poltergeist, som han gjorde efter ett manus av Steven Spielberg i slutet av 90-talet. Det är också en stämningsmässigt välgjord film och manuset utnyttjar Hoopers förmåga att spela på vanmakt och oförutsägbarhet på ett bra sätt.
Väldigt knasig, men kul om man är på rätt humör, är också 80-talsrullen Lifeforce (Rymdens vampyrer på svenska, baserad på en roman av Colin Wilson) med en naken Mathilda May som löper amok i London. Den hade en skaplig budget och dödade mer eller mindre Hoopers karriär i de högre divisionerna, men är helt klart värd att se.
