Mitt liv som översättare

Idag är det Internationella översättardagen, så jag får väl fira med en klassisk frilansfika någonstans ute på ett av de där kaféerna där man kan hänga med sin dator i en timme eller två.

Jag började jobba på heltid som översättare något år före millenieskiftet. Innan dess hade jag skrivit tre böcker och jobbat hemma med olika redaktionella uppdrag. Då tänkte jag att det var ett smart karriärdrag med i alla fall lite säkrare inkomst. Allt är relativt, så det beror verkligen på vad man jämför det med... Slänger in en brasklapp här och upplyser om att man knappast blir förmögen på att vara översättare. Men det var ändå med stor entusiasm jag tog mig an uppdragen, medan barnen åkte inlines runt köksbordet där jag satt och jobbade.

Till att börja med fick jag nästan bara uppdrag inom den genre som förlagen hade uppfattat att jag kände mig mest hemma i, alltså mina gamla kärlekar science fiction, fantasy och skräck. Jag fick översätta allt mellan Vampire Diaries (ett uppdrag som jag fick precis i början av min översättarbana och som jag tror hette Vampyrens kärlek när den kom ut i första vevan) Robin Hobb och en del av Svärdet i Stenen. Hobb är en av mina absoluta favoriter eftersom hon är så skicklig på att bygga världar.

Jag är sprungen ur SF-rörelsen och har faktiskt jobbat som volontär i SF-Bokhandeln en gång i tiden – för typ urminnes tider sedan – så jag älskade den sortens jobb, men kände ändå efter ett tag att jag var tvungen att bredda mig för att få fler uppdrag. Vilket har lett till att jag har översatt allt möjligt från kokböcker till biografier, deckare och skönlitteratur.

Ett av de jobb som har fått mest uppmärksamhet är de Dan Brown-romaner, Inferno och Begynnelse, som jag och min översättarkollega Peter Samuelsson har arbetat med tillsammans. Brown är ju en bästsäljare, så det är i sig en speciell grej att översätta honom, men i fråga om de här böckerna har det mest pratats om de unika arbetsförhållanden vi arbetade under. Det har sagts att vi har jobbat inlåsta i källarvalv med beväpnade vakter utanför och att vi inte ens fått lämna lokalerna för att äta. Det är inte riktigt sant. Lite sant, men inte riktigt.

I själva verket satt vi i en lokal på ett förlag tillsammans med andra översättare från andra delar av världen, vid det första tillfället i London och vid det andra i Barcelona, i fem-sex veckor och jobbade med vakter i eller utanför rummet. Alla personliga tillhörigheter som mobiler och väskor och ytterkläder låstes in i skåp utanför, och vi fick inte vara uppkopplade mot nätet. Allt för att vi inte skulle kunna kopiera delar av texten så att den läckte ut i förväg. Vakterna var visserligen inte beväpnade, men i London var de i alla fall gamla legosoldater. Så lite sant är det, som sagt. Fast när vi gick hem från jobbet bodde vi på hotell och kunde äta mat var som helst.

En bra historia är det i alla fall och den blir inte sämre av att det har gjorts en filmthriller som bygger på det arbetet: Översättarna, eller Les Traducteurs på originalspråket. Kollegan Peter och jag gick och såg den tillsammans och försökte bestämma oss för vilka som var vi i filmen. (Inga, kan jag avslöja)

Det är ett spännande jobb jag har. Och ibland blir det extraspännande. Jag tänker ibland på att jag har skrivit på ett sekretessavtal som säger att jag måste ta med mig detaljerna runt Dan Brown-arbetet i graven, men det är väl överspelat? Väl?

Bäst att jag går och spejar ut genom kikhålet i dörren.

Lena Karlin

Foto: Elisabeth Ohlson