Kaninparadoxen

Publicerad: Fredag, 29 juli 2022, Skribent: Annie

När jag och min kompis gick runt i mitt vansinnigt kanintäta område fick jag mig en riktig tankeställare. Han blev alldeles överförtjust och gick loss på hur söta de små kaninerna var. När jag nämnde att jag tyckte att de är lite obehagliga fick jag självklart frågan varför och efter en lång rabblande, osammanhängande rant förstod jag att jag inte riktigt kunde svara på varför jag tyckte de var lite läskiga. I teorin förstår jag verkligen deras gullighet; de är små och fluffiga och ser så jädra oskyldiga ut men jag tycker de är satans läskiga. Som regissören James Peele sa i en intervju om filmen US - skulle man sätta en kaninhjärna i en människokropp skulle man få Michael Myers. Jag kan inte annat än att hålla med om den spaningen. 

Men vår diskussion störde mig något enormt och sedan dess har jag inte kunnat sluta tänka på det; hur kan ett sånt litet djur skapa sådan osämja? Hur kan det väcka sådana fundamentalt olika reaktioner hos olika människor?

När jag sökte runt lite kan en anledning handla om dess brett skilda symbolik i olika kulturer. I väst har kaninen ofta förknippats med fertilitet och liv, i östasiatiska länder med månen och med intelligens, medan i keltiska seder sågs den som ett övernaturligt väsen med mycket makt. Men dess sköra liv, korta livsspann och rollen som bytesdjur gjorde att den också förknippades med död och fördärv. Deras korta men intensiva liv har helt enkelt kommit att representera båda ändarna av livscykeln.

De är även starkt förknippade med tur. I England finns en vidskepelse att om man säger “rabbit, rabbit” det första man gör på den nya månaden så får man 30 dagars tur och alla har väl hört att en hartass bringar lycka till bäraren. Men är det inte här det finns en paradox? Haren har blivit av med sin tass - hur tursamt är det för den? Det är något morbit med att vi i människovärlden förknippar en, för kaninen, vital kroppsdel och att dess död medför tur till oss.

Och blir den av med tassen finns det liksom inte mycket den kan göra åt det. Vad ska den fluffiga lilla varelsen kunna för hot mot oss? Ett sådant resonemang leda till ens undergång - i Monty Python and the Holy Grail tar Tim the Enchanter med sig riddarna till det blodtörstiga monstrets grotta. Monstret ifråga visar sig vara en liten vit kanin, och efter att riddarna har fått sig ett gott skratt går dom med självsäkra steg mot sin död. (Ironiskt att de dör för kaninens tass, inte sant?) Så den hämnande kaninen är inte heller ett okänt fenomen. Vi har de muterade vildkaninerna i The Year of the Angry Rabbit av Russel Braddon eller Bunnicula, för att inte tala om alla mördarkaniner om man vänder sig till filmvärlden. 

Så symboliken i kaniner och harar handlar väl framförallt om vilken framing som används och vilken tolking man själv lägger på - Beatrix Potters kaniner blir rent antropomorfiserade så det blir svårt att tillskriva symbolik där, Bugs Bunny är en festlig liten trickster, I What moves the Dead blir de som ett omen för den stundande olyckan, och så vidare. Vissa hävdar att kaninen i Alice i underlandet är en symbol för törst efter kunskap. Det är kaninens hål som tar Alice till den andra världen, kaninen dyker upp precis när Alice sitter i en knipa som känns lite för knivig och räddar henne ur situationen och pushar henne, medvetet eller omedvetet till att fortsätta sitt sökande, andra säger att kaninen huvudsakligen används som en motpol till Alice. Det här är även tolkningen som man kan tänka sig att systrarna Wachowski har tagit i Matrix Ressurections, där Neo får som uppdrag att följa den vita kaninen ner i hålet för att slutligen finna världens “sanning”, medan för hunden Cujo blir kaninen och kaninhålet starten på något förfärligt.

Det finns iallafall oändligt många sätt att se på de fluffiga små liven. Jag, med mina kulturella referenspunkter, kommer alltid se på dem med en misstänksam blick medan min kompis bara kommer se det gulliga i dem. Man kan ladda dom med all symbolik man vill och spekulera vitt och brett. Som folk har gjort med Richard Adams kaniner i Watership Down där diskussionerna har gått vilda om det är en allegori för kommunism eller kristendom… där det sedan visade sig att det bara var en berättelse om kaniner. Ibland behöver det inte vara mer komplicerat än så. 


Kommentarer

Prenumerera på våra nyhetsbrev