Vi har sett Project Hail Mary på bio!

Det är väl nästan en universell sanning bland sci-fi-läsare: boken är alltid bättre än filmen. Med tanke på hur mycket vi älskar Andy Weirs Project Hail Mary gick vi därför in i biosalongen med en hälsosam dos skepticism. 

Men… tusan så bra den var. Där fick vi äta upp hatten, eller hjälmen. 

Filmen följer i stora drag samma premiss som boken: en ensam astronaut vaknar upp på ett rymdskepp långt hemifrån utan att minnas vem han är eller varför han är där. Sakta men säkert pusslas minnet ihop igen och bilden klarnar – mänsklighetens överlevnad står på spel. Och uppdraget han befinner sig på kan vara mänsklighetens sista chans att förstå (och kanske stoppa) det som håller på att hända. 

Mer än så tänker vi faktiskt inte avslöja. Precis som i boken är en stor del av upplevelsen att tillsammans med huvudpersonen steg för steg upptäcka vad som pågår, hur uppdraget fungerar och vilka utmaningar som väntar där ute i det stora svarta mörkret. 

Det som gjorde boken så fantastisk var kombinationen av hård science fiction, problemlösning på riktigt nördigt ingenjörsmanér och en väldigt varm, mänsklig berättelse mitt i allt det kosmiska. Filmen lyckas faktiskt fånga just det. Den känns förvånansvärt trogen sitt original och vågar låta vetenskapen stå i centrum. 

Trots att vi visste exakt vad som skulle hända satt vi på helspänn genom stora delar av filmen. Det är inte enkelt att lyckas återskapa samma känsla av spänning och förundran, även när man redan kan varje twist från boken. Kort sagt: det här är en film som verkligen gör boken rättvisa.

Är du det minsta svag för smart science fiction, rymdäventyr och berättelser om vetenskap, vänskap och mänsklighetens envisa vilja att överleva – då ska du absolut se den här filmen. We approve!

Texten är att samarbete ihop med våra vänner på SF Studios.