Creepy pasta möter japansk skräck

Förra året när vi skrev om de två första Strange-böckerna var det fortfarande något svårplacerat – både som bok och som fenomen. Nu börjar det bli tydligare hur böckerna faktiskt fungerar, och hur den styr en som läsare. Lite som att lära sig cykla!

Uketsu bygger sitt berättande på en ovanligt konsekvent idé: att låta bilder bära lika mycket betydelse som texten. Teckningar, diagram och skisser fungerar inte som illustrationer, utan som bevismaterial. Det är där läsningen tar fart på riktigt.

I den nya boken förskjuts fokus från enskilda bilder till rum. Planritningar och vardagliga miljöer blir utgångspunkten, men håller inte riktigt ihop när man granskar dem. Blicken förändras. Man börjar följa väggar, mäta avstånd, leta efter sådant som saknas. Obehaget uppstår i glappen. Det gör också något med hur man läser. Det här är inte en bok man bara tar sig igenom, utan något man arbetar med: bläddrar tillbaka i, jämför, omvärderar. Känslan ligger närmare att rekonstruera ett händelseförlopp än att följa en rak berättelse.

Och det är nog en del av förklaringen till genomslaget. Uketsu rör sig i ett gränsland mellan litteratur och nätkultur – creepypasta, visuella gåtor, format där publiken förväntas delta. Böckerna fångar den logiken, men placerar den i ett tryckt sammanhang där den känns oväntad. Den senaste delen är mer fokuserad, men också lättare att läsa som en konstruktion, man ser tydligare hur ledtrådarna läggs ut och plockas upp. Man känner igen hur ledtrådar planteras och förskjuts. Det förändrar upplevelsen, men tar inte bort drivkraften.

Snarare flyttas läsupplevelsen från att förstå vad man ser, till att lista ut hur allt hänger ihop. Och när man väl börjat läsa på det sättet är det svårt att sluta.