Heinlein på månen

När vi nu tänker på månlandningar, då det i dagarna är 50 år sedan vi tog oss dit, så tänker vi här på SF-Bokhandeln gärna på böcker om månen. Om man tänker på de två faktorerna Robert E Heinlein och vår måne, så går tankarna ofelbart till Heinleins bok The Moon is a Harsh Mistress från 1966. Där används månen som en avancerad variant på fängelseö. Säkerheten är ju lätt ordnad, då man knappast kan gå ut, utan en rymddräkt på. Detta har fått till följd att jordens fängelsemyndigheter inte satsar särskilt mycket på personal på fängelset. Där utvecklas istället ett självorganiserat samhälle utan mycket till ledning. Detta är något som libertarianska läsare har hyllat, och ser det som ett manifest och utopi samtidigt. Heinlein är dock en lurig författare och i andra böcker är det helt andra system som till synes framhålls.
Månsamhället som beskrivs här, har ibland kallats anarkistiskt, och jag har till och med sett det kallat anarko-syndikalistiskt, vilket blir lite fel när man tänker på att deras främsta talessätt är "TANSTAAFL" -- There Ain't No Such Thing as a Free Lunch.
Det går ju inte att skriva en bok om trevliga fångar utan att låta dem göra uppror. Det hade väl inte varit någon stor sak för jorden om inte månfångarna ägnade dagarna åt att odla mat till ett svältande jordklot. Den resursen vill jorden inte bli av med.
En del i handlingen är att månen har en (i hemlighet) självmedveten superdator till hjälp. Den ställer sig på fångarnas sida när upproret startar. Något som gör Heinlein väldigt udda är att den aldrig blir ond eller slutar att fungera, som nästan alla andra superdatorer i science fictions historia har gjort.
Den här boken är naturligtvis inte det enda Heinlein har skrivit om månen, det finns titlar som The Man Who Sold The Moon – en serie noveller som hänger ihop, Nothing Ever Happens on the Moon – en novell om pojkscouter på månen, publicerad i ett scoutmagasin.