Candyman

Skräckfilmer spelar alltid på folks rädslor och utsatthet. En “bra” skräckfilm är något som stannar med en, som gör att folk måste sova med tända lampor eller som gör att man helst undviker att köra bakom timmerlastbilar på motorvägen. Det finns hur många filmer som helst som fokuserar på det direkta - rädslan för döden eller de läskiga sakerna som lurar i mörkret. Och nog för att de kan vara läskiga (jag kunde inte röra mig i stora folksamlingar på två veckor efter att ha sett It Follows, så det tyckte jag var en bra skräckfilm) men ofta är det där det stannar. Den instinktiva rädslan är något som man vet kommer gå över, förr eller senare.. Skräcken som stannar på ett helt annat sätt, både hos en själv och i samhället, är de verken som både är läskiga och som också når djupare, som kan spela på utsatthet på fler nivåer.

I filmväg finns bland annat I spit on your Grave med rättväsendets misslyckande med att döma sexualbrott, Larry Cohens The Stuff som snuddar vid konsumtion och kapitalism, eller The Purge som kikar på hur människor i olika samhällsskikt skulle påverkas av total anarki. I bokväg har kommentarer på skräck ofta haft en gemensam nämnare - skräckmästaren Lovecrafts rasism. Det har genererat reimaginings och kommentarer som The ballad of Black Tom av Victor LaValle, som berättar Lovecrafts The horror at Red Rock från en svart mans perspektiv, och Matt Ruffs Lovecraft country, som även gjordes till serie som gick på HBO. I filmatiseringen av Lovecraft Country har vi även den här dagstextens stjärna; Jordan Peele.

Jordan Peele är sannerligen i framkant med den sociala thrillern/skräcken just nu. Med sin Oscarsvinnande Get Out synliggjordes känslan av att vara den enda svarta personen i ett rum som domineras av vita, skruvat till max. Och filmen Us, med sin dualitet och slutknorr, skapade samtal om alltifrån symbolik hos kaniner till politisk polarisering. Nu har han, tillsammans med Nia DaCosta, tagit sig an Candyman, som är en direkt uppföljare till Bernard Roses Candyman (1992) och som baserar sig på Clive Barkers Books of Blood. Peele’s och DaCostas Candyman kommer utspela sig i ett nutida Chicago och följa den unga konstnären Anthony McCoy och hans partner. Området Cabrini från den första filmen är numera helt gentrifierat, och minnet av den getingomsvärmade Candyman med en krok istället för hand som satte skräck i området är ett minne blott. Konstnären Anthony McCoy har brist på inspiration för sin konst, men när han får nys om den gamla legenden tar han inspiration från den gamla myten och använder sig av den i sina konstverk. Men när hans konst leder till att Candyman återigen frammanas blir det blodiga konsekvenser. Såklart är det en body horror men även kommentarer på gentrifiering och populärkulturens profitering av dödlig systematisk rasism. Candyman går på bio just nu, men kommer att hamna på bokhandelns DVD-, och bluray-hyllor så fort som möjligt.