Starside – en romantasysnackis

Hon tog romantasyvärlden med storm med Lightlark, och nu är Alex Aster äntligen tillbaka med en ny, actionfylld romantasyserie som har allt det där vi älskar – en slowburn enemies-to-lovers, magi, gudar, drakar och såklart mörka trauman.

Älskade du Quicksilver, From Blood to Ash och Fourth Wing? Här kommer nu Starside, som är den första delen i en helt ny romantasyserie av Alex Aster. Här får vi följa Aeris. Hon är den enda överlevande från sin nedbrända by och blev som liten räddad ur askan av vapensmeden Stellan, som för henne till staden Stormside. Hon växer upp i smedjan, och Stellan lär henne både att smida och att slåss med vapen. Stormside är fattigt och uttorkat, och vi får lära oss att gudarna har övergett människorna och lämnat världen att torka ut. Människorna lever i spillror, och många dör av hunger och uttorkning.

Statusen i samhället bygger, liksom i Quicksilver, på metaller. Endast gudarna får bära silver, den starkaste metallen. När gudarna försvann satte de också upp en port mellan människorna och de odödligas land – Starside. Vart femtionde år öppnas porten, och människorna får slåss på liv och död för en möjlighet att resa till Starside och gudarnas land för chansen att vinna en bägare fylld av magi. När berättelsen börjar har Aeris bestämt sig. Hon ska ta sig till Starside, men inte för en chans till magi utan för hämnd.

Till en början var jag orolig för att boken skulle likna Quicksilver för mycket i handlingen, men efter att jag kommit in i den ordentligt förstod jag att detta var något helt annat. Berättelsen håller ett högt tempo, det blir aldrig tråkigt, och när jag slår ihop boken minns jag knappt var den började – det känns som att jag har levt ett helt liv bland sidorna. Vi får både vackra och fasansfulla miljöer, mytomspunna varelser, drakar, profetior och såklart magi. Vi får också en twist som jag kände att jag borde ha kunnat förutse, men verkligen inte gjorde! Självklart får vi också enemies-to-lovers-romance med en mörk och vresig snubbe – och kanske en 2–3 på spiceskalan! Det är en riktig slowburn – ni vet, en sån där som får en att nästan slita sitt hår och tycka att de är dumma i huvudet, fast man ändå älskar det? En sån får vi.

Jag slog ihop boken på morgonen, men jag kom på mig själv med att fortfarande tänka på den flera timmar senare. Jag var kvar i världen med Aeris och ville liksom inte börja läsa något som inte var en fortsättning.

Det här kommer nog att bli en av årets största romantasys!