Philip Pullman 2000

Publicerad: Tisdag, 1 augusti 2000, Skribent: Karin Lundwall
Philip Pullman är en för oss i Sverige relativt ny fantasyförfattare, men har i sitt hemland Storbritannien fått flera priser och utmärkelser, såsom The Guardian Children´s Fiction Award. Det han främst har blivit känd för här i Sverige är de två första böckerna i serien "Den mörka materian"; Guldkompassen och Den skarpa eggen. Seriens tredje och avslutande bok har just kommit ut i Storbritannien och heter The Amber Spyglass.

Vad är det då som gör Pullmans böcker så läsvärda? Han har i "Den mörka materian" lyckats kombinera flera olika genrer i en blandning som ändå är förträfflig fantasy. Personerna i boken råkar ut för "fantasy-aktiga" äventyr, men äventyren finns inte bara för spänningens skull utan belyser också frågor som "varför finns vi?" och "var kommer vi ifrån?".

Till skillnad från mycket annan fantasy som skrivs jobbar inte Pullman med endimensionella personer. Han vill inte att personerna i hans böcker ska vara bara onda eller goda, utan att - precis som i verkligheten - ha en bit av både och.

Något som är vanligt förekommande bland äventyrsförfattare är att handlingen lyfts fram på bekostnad av språket. Pullmans språk däremot är väl genomarbetat och suggestivt, det bär upp berättelsen lika mycket som handlingen. Mycket läsvärda böcker alltså!

Vad för då denne brittiske författare till Sverige? Han har varit på bokmässan i Göteborg och fantasy-festivalen i Stockholm. Han har hunnit med ett antal intervjuer i TV och tidningar och på Kulturhuset samtalade han inför publik med Ebbe Schön.

Spökhistorier för syskonen
Vi beslutade oss för att ta reda på lite mer om Philip Pullman. Den första naturliga frågan är när och varför han alls började skriva.

-Det var för länge sedan, när jag gick i skolan. Jag gillade att berätta historier för mina vänner och mina syskon. Mest spökhistorier, för det var den typen av historier som jag tyckte om att läsa. Och skräckhistorier. Jag kommer ihåg när jag upptäckte H P Lovecraft och sådant.

Så Pullman började att berätta sådana historier, och sedan skrev han ned dem för att bevara dem, hålla dem vid liv. Och har han inte slutat sedan dess.

-Ingen har sagt åt mig att sluta. Ingen har satt mig i fängelse för det.

Att det blev fantasy är till stor del en slump.

-Jag tror att fantasy-genren valde mig. Först skrev jag historiska romaner och deckare och ... jag antar att man kan kalla det sagor. Men inte riktigt fantasy, som de här böckerna. Jag vet inte varför, tanken hade inte slagit mig. Men så kom idén till de här böckerna. Det var uppenbart att det var fantasy, det kunde inte bli någonting annat. Ett tag försökte jag förneka det och säga att det inte var fantasy, utan realism. Men eftersom jag har blivit inbjuden tills så många fantasyfestivaler, och science fiction-bokhandlar, så insåg jag till min förvåning att jag skrev fantasy.

Jag är ingen författare
Pullman tycker att det har varit roligt och kommer att sakna det, nu när han har kommit till slutet av bokserien. Han kommer inte att återvända till samma personer i samma värld, men är inte alls främmande inför att skriva mer fantasy. Definierar han sig då som fantasyförfattare?

-Jag anser inte att jag är författare alls. Jag definierar inte mig själv över huvud taget. Det jag gör är viktigt, inte vad jag är. Och det jag gör är att skriva. Folk frågar mig ibland vem jag är och då svarar jag att jag inte vet. En gång i tiden var jag lärare, men det är jag inte längre. När jag hör unga människor säga att de vill bli författare säger jag alltid till dem: det viktiga som författare är vad man gör och inte vem man är. Betoningen skall ligga på det man skriver, och inte vad man kallar sig. Så jag ser inte mig själv som fantasyförfattare, eller ens författare, knappt ens som människa över huvud taget.

Världen i "Den mörka materian" är mycket speciellt uppbyggd. Egentligen är del fel att använda ordet "världen" med tanke på att själva idén går ut på att det finns flera, parallella världar. Dessa skiljer sig från varandra på olika sätt. Vår värld finns till exempel med. En annan värld ser ut som vår men där har alla varsin daemon, en följeslagare i djurskepnad. Varför valde han att arbeta med den här idén?

-Frågan är om jag verkligen valde. Jag tror att ett skäl till att jag beskrev den så är jag ville relatera världen till vår värld, och göra små paralleller. Speciellt till Oxford, där jag bor. Där finns universitetsliv, urgamla ritualer och seder, och fallfärdiga gamla byggnader. Det är faktiskt inte fantasy alls, det är precis så Oxford ser ut! Ett annat skäl är lättja. Det är enklare att utgå från något som redan finns än att hitta på allt. Men ibland är det enklare att hitta på än att ta reda på sanningen. Jag gör det så enkelt som möjligt för mig.

Fantasyn kan tänja gränser
Pullman berättar om hur han använder genren. Fantasy blir ett verktyg för att få fram vissa saker som inte är möjliga i annan litteratur. Han menar att samma litterära kvaliteter som gör en fantasy-roman bra gäller för all litteratur.

-Om historien är skriven av någon som inte hanterar språket, med till exempel dålig meningsbyggnad, kan jag inte läsa det. Då är jag inte intresserad. Samma sak om författaren har ett bra språk, men stereotypa personer; rent goda eller rent onda. Det är psykologiskt ointressant.

-Det som fantasy kan göra, vilket jag har lärt mig av att skriva dessa böcker, är att man kan tänja på gränserna och slippa förklara allting. I mina böcker finns till exempel dessa daemoner som alla människor har. Det är ett snabbt och levande sätt att beskriva människors karaktärer. De säger också något om förändringen från barndom till vuxenliv.

Vad han menar med det är att daemonerna kan förändra sig under den tiden man är barn, men när man blir vuxen upphör den att göra det. Att kommentera människans natur är bland det mest intressanta fantasy kan göra, fortsätter Pullman. Det får inte bara vara utsmyckning. Ett exempel på denna typ av utsmyckning är drakar.

-Om de bara flyger omkring är de enbart dekorationer. Men om människan får en relation till draken blir det genast mer intressant.

Översatt till tjugo språk
En annan viktig sak är översättningar. Hur bra översättaren än må vara blir det ändå en omskrivning av författarens ord. Finns det en oro för att böckerna kommer att bli förstörda eller förvrängda?

-Nej, inte alls. De översätts till tjugo olika språk och den enda översättningen jag kan förstå är den franska. Man får hoppas på att man har tur och att förläggaren håller sig till kontraktet. I varje kontrakt finns en klausul som garanterar en "rättvis" och trogen översättning.

Pullman träffade den svenska översättaren under sin stockholmsvisit, och verkade helt nöjd. Just nu är fantasy en mycket populär genre som läses av unga som gamla. Det skrivs en hel del ny fantasy, både i Sverige och i utlandet. Frågan är om det är en tillfällig trend, eller om genren kommer att överleva. Och hur kommer den att se ut i framtiden i sådana fall? Pullman är säker på att genren kommer att bestå.

-O ja! Jag vet inte vad som kommer att hända, men jag kan berätta vad jag vill skall hända. I Storbritannien förr i tiden började till exempel kriminalromanen bli en del av mainstreamlitteraturen. I stället för att som förut bara ha en gåta att lösa, har författarna började använda sig av genren för att kommentera och visa sin bild av samhället. Kriminalromanerna har blivit mer komplexa och mer intressanta, mer litterära på alla sätt. Jag skulle vilja att samma sak hände med fantasy. Att den generella läsaren som inte vet så mycket om fantasy blir intresserad av genren och blir medveten om dess rikedom. För det krävs att de ser att fantasy faktiskt kommenterar samhället, och hur vi lever, på samma sätt som deckaren gör. Jag är övertygad om att den typen av fantasy redan finns, men läsarna känner inte till det.

Stämpeln "barnbok" ger bred publik
Ett exempel på det är till exempel magisk realism, där man i realistiska skildringar använder sig av fantastiska element för att till exempel belysa obekväma politiska lägen. Pullmans böcker klassas i hemlandet som "barnböcker" och inte som renodlad fantasy. Pullman tror att detta har lett till att böckerna når ut till fler läsare.

-Jag får brev från mina läsare. Jag vet att min publik består av hälften barn och hälften vuxna. Den här boken är inte en barnbok, men den klassas som "children's book" i Storbritannien. Barnen läser den för att få veta vad som kommer att hända, och de gillar tanken på att ha en egen daemon. De vuxna som läser den gillar visserligen händelseförloppet, men de är också intresserade av filosofin och teologin, och idéerna bakom historien. Och många av de vuxna läsarna är intresserade av religionsfrågor, utan att nödvändigtvis vara religiösa. Frågor som: vilka är vi?, vad gör vi här?, och så vidare. Frågor som socialrealism inte ger sig in på.

Lovecraft är betydelsefull
Vad har då denne litterärt kräsne man för förebilder och inspirationskällor? Och vad läser han själv när andan faller på?

-Jag antar att de som har påverkat mig är Rudyard Kipling, H G Wells, sir Arthur Conan Doyle ... Och skaparna av Stålmannen respektive Batman. När jag var pojke läste jag dessa serier och dyrkade dem. De är underbara. Jag tycker inte lika mycket om de nya albumen, de är för självmedvetna och försöker att likna konst för mycket. Särskilt Batman. Och så gillar jag Herrimans Krazy Kat.

Han gillar Lovecraft, fast han menar att Lovecraft egentligen är en dålig författare.

-Han är väldigt betydelsefull. En mening som Lovecraft har skrivit är bara väldigt mycket Lovecraft; den kan inte ha kommit från någon annan. Dock kan det vara svårt att skilja Lovecraft från de som imiterar honom. Han skapade en speciell atmosfär och uppfann ett eget litet hörn av världen som är riktigt 'lovecraftiskt'. Det kommer delvis från Poe och delvis från Hawthorne, men främst kommer det från Lovecrafts egen underliga föreställningsvärld. Olyckligt nog hade han inte någon litterär förmåga, trots sin fruktansvärt bra fantasi. Resultatet är böcker som på ett sätt är pinsamt dåliga, men ändå påtagligt intellektuella.

Favoritfilosofen heter William James
Pullman berättar att han jämt läser mycket, och gärna flera böcker på en gång.

-Just nu läser jag en thriller av Phillip Kerr, en bok som heter A Country of Strangers, och Faster av James Gleick, samt en biografi om filosofen William James. Han är min favoritfilosof. Jag läser allt möjligt samtidigt. Det blir ett slags naturligt urval. Om en bok blir tråkig, slutar jag. Man måste inte läsa alla böcker till slutet!

När Pullman pratade med Ebbe Schön på Kulturhuset nämnde han att han starkt ogillar C S Lewis' Narniaböcker. Men vad är det då som stör så mycket i dessa etablerade och mycket omtyckta fantasyböcker?

-Tja ... Han skrev i propagandasyfte. Han skrev för att övertyga folk om hans syn på religion. Det är inget fel med det, jag gör ju på ett sätt likadant i mina böcker, men med en mer republikansk syn på religion. Hos mig är kungen är död, och i himlen skall vi ha en republik och inget kungarike. Men Lewis' religion tycks mig vara obehaglig och grym och baserad på rasism, misogyni, svaghetshat, främlingsfientlighet och alla möjliga obehagliga saker. Läser man Narnia-böckerna som vuxen är det omöjligt att inte se detta. Jag läste dem inte som barn, så jag förtrollades aldrig av C S Lewis' magi. Men när jag pratar med vuxna som läste böckerna som barn tycker de att böckerna är underbara. Och så är det kanske. Lewis visste verkligen att berätta en bra historia. Hans sätt att skriva var träffsäkert och flytande. Han var en språkmästare. Men jag ogillar och hatar och avskyr det han uttrycker. Dock var han en underbar litterär kritiker och historiker. Han skrev bra saker utanför fiktionen.

Sträva inte efter att behaga
Slutligen bad vi Pullman att komma med lite tips och idéer till blivande författare. Hans främsta råd visar sig vara att inte bry sig om vad andra tycker.

-Vad jag menar med att man inte ska bry sig om andra är att man inte ska tänka på att behaga andra. Och man ska inte visa andra vad man skriver. Frågar man någon vad han eller hon tycker får man antingen svaret att det är lysande eller "tja, jag tyckte om det, men..." eller så säger de att det är avskyvärt. Inget av dessa påstående har man har någon nytta av. Om någon säger att det är hemskt blir man deppig och om någon säger "tja, det är bra, men..." så kommer man inte att komma överens om vad som är dåligt, och om man får höra att det är lysande så kommer man att sluta att anstränga sig. Strunta i andra, tänk bara på dig själv. Skriv den typ av historia som du själv skulle vilja läsa. Skriv det så bra som du kan, var ärlig mot dig själv, håll texten hemlig och privat, försök inte att vara andra till lags. Gör vad du själv känner för.

Med dessa ord avslutades intervjun.


Kommentarer

Vill du skriva en kommentar? I så fall måste du logga in.