Joe Abercrombie 2009

Publicerad: Onsdag, 1 juli 2009, Skribent: David Borgström och Sanna Valapuro
Joe Abercrombie, författaren bakom The First Law-trilogin, besökte oss i Stockholmsbutiken den 25:e juni. Han är nu aktuell med den fristående uppföljaren Best Served Cold. Sanna och David träffade honom för en intervju.

Du har skrivit fantasy tidigare, skrev du din trilogi redan då men slopade den?

Det var när jag just slutat college. Jag spelade mycket rollspel när jag var yngre och hade läst en hel del fantasy vid den tiden. Jag hade ritat lite kartor och hade många idéer på huvudpersoner och berättelser. Det mesta var nog stulet från andra författare, vilket lätt händer när man är i 14-15-årsåldern. Jag tappade intresset för rollspel, men mina tankar och idéer kring fantasy-berättelser fanns alltid i bakhuvudet. Jag tänkte ofta att det skulle vara trevligt att göra något av det, men hade inga seriösa planer på att göra verklighet av det.

När jag just slutat college gick jag en kurs i tangentbordsteknik för att, med lite tur, kunna ha det lättare att hitta ett jobb. Eftersom jag ändå behövde öva på att skriva började jag jobba med några mina gamla idéer. Det jag skrev då var på ytan väldigt likt The Blade Itself. Mycket av händelseförloppen och figurerna var mer eller mindre desamma men tonen på det hela var skit, om jag ska vara ärlig. Det var ganska stelt, utan humor eller personlighet.

Till exempel finns det en scen i början av The Blade Itself där Logen - en av huvudpersonerna - försöker tvätta sig själv, ramlar ner i vattnet, slår i huvudet och det blir ganska pinsam scen. I första versionen stod han på klipporna och lät vattnet rena honom. Texten tog sig själv på lite för stort allvar.

Sen tänkte jag inte så mycket mer på det förrän tio år senare, när jag började jobba som frilansande videoredigerare, hade en hel del fritid och kände att jag behövde något att göra med all denna tid. Så, jag började skriva igen och det kändes som att mina texter hade mycket mer karaktär, humor och känsla.

Det jag gillar med The First Law-trilogin är att den är väldigt klassisk fantasy, har alla arketyper och ingredienser, men känns ändå väldigt fräsch.

Det är lite poängen för mig. Folk säger ofta att de vill ha något originellt. Man använder ordet originellt nästan som en synonym för bra. Originalitet i sig själv är varken bra eller dåligt. Något kan vara originellt och riktigt dåligt, om man skapar något helt nytt riskerar man att läsaren tappar bort sig, då det inte finns någon referensram. Jag är mer intresserad av klassiska referensramar, miljöer som för med sig vissa förväntningar. Jag brukar använda western-filmen De skoningslösa som exempel. Den har allt en typisk western ska ha: en liten stad med en hård sheriff. Några skjutglada män dyker upp och Clint Eastwood finns där. Samtidigt är det en väldigt modern tolkning med mycket att säga om western-genren, fler moraliska gråzoner än vanligt och djupare karaktärsdrag. Den säger någonting om varför den gamla sortens western-filmer är som de är . Det är på sätt och vis vad jag misslyckades att göra med vad jag skrev - hur mycket beror på vem du frågar - men tanken var att skapa något som fungerade som klassisk fantasy ska, men också hade något att säga om genren.

Dina böcker har mycket gemensamt med den filmen. Bland annat att dina huvudpersoner är gamla veteraner och vuxna som människor när boken börjar. Det är inte en berättelse om en liten hob som växer upp.

Ja, det är en sak som alltid stört mig med fantasyböcker. Det verkar om om de flesta börjar med en outvecklad individ, redo att formas. Huvudpersonerna uppstår ur tomma intet och leds sedan runt av ödet mot sitt mål. Det är en resa från punkt A till punkt B. Man får inte någon känsla av att de har haft ett liv vare sig före eller efter boken.

Mycket av humorn i dina böcker består av den återkommande känslan ”åh nej, inte igen,” blandat med skadeglädje.

Ja, exakt. Våldet är oftast väldigt avskalat i klassisk fantasy. Det finns ingen riktig smärta och figurerna blir sällan skadade, vare sig fysiskt eller psykiskt. De kan vara våldsamma och sen ändå bete sig som rara människor när de kommer hem på kvällen. Man hänger av sig svärdet och är en snäll kille igen, men det är inte så det går till i verkligheten. Jag var intresserad av att ta in lite mer realism, på samma sätt som i De skoningslösa - en lite mer trovärdig känsla av effekterna av våld i en fantasymiljö.

Du sa tidigare att du försökt skriva The Blade Itself en gång förut, hur många av dina huvudpersoner har varit med dig sedan tidigare?

De flesta av dem, på ett eller annat sätt. Glokta är den mest vuxna av mina skapelser. Han var inte med i den första versionen. Han var en ide som växte fram som resultatet av en ryggskada jag haft. Jag levde i kronisk smärta under en period av mitt liv och det fick mig att tänka på hur figurerna i fantasy-böcker inte upplever svår sjukdom eller smärta. Det är sällan någon som blir handikappad eller ärrad. På sin höjd kan de få ett sexigt ärr, men inga riktiga skador. Glokta är raka motsatsen till den sortens hela, rena hjältar.

Det intressanta med Glokta är att han verkar vara den mest uppskattade protagonisten i dina böcker, kan det vara för att många läsare som själv upplevt allvarliga skador kan relatera till hans bitterhet och lidande?

Ja, jag har fått många email från personer som berättat att de haft ett dåligt ben eller någon annan skada och kan relatera till Glokta. Jag tror att en del av anledningen till att så många uppskattar honom som huvudperson är att han är så ovanlig i genren. På ett sätt är andra, som Jezal och Logen, igenkännbara stereotyper - vilket också är meningen. Glokta är kanske en lite mer modern figur. Jag vet inte, men han verkar väldigt populär.

Gloktas temata verkar vara skadeglädje och bitterhet. Det gör ont, men känns lite bättre när någon annan lider ännu mer. Det är ganska roligt, han är en figur som liksom slutar på samma sätt som han börjar. Han blir inte magiskt helad på vägen.

Nej precis. Klassisk fantasy handlar väldigt ofta om en förvandling - den lilla bondpojken som blir kung, fegisen som hittar modet eller magikern som upptäcker sin förmåga. Faktum är att människor väldigt sällan förändras på det viset. Om de utvecklas är det för att deras omständigheter ändrats. På samma sätt är historiens gång inte en sömlös serie av smidiga uppgraderingar. Historien består av en mängd stora krig som inte förbättrat någonting, allt fortsätter som vanligt. Till exempel när det är val och man röstar in det nya partiet, som lovar runt men när de väl sitter vid makten blir det samma gamla visa. Jag ville ha huvudpersoner som inte utvecklas, som misslyckats. Figurer som försöker förändras men lätt faller in i gamla vanor.

Många författare låter sina huvudpersoner utvecklas medan de skriver. Eftersom dina figurer på sätt och vis redan är färdiga när boken börjar måste du ha planerat väldigt mycket innan du börjar skriva. Hur mycket planerar du?

Jag planerar väldigt händelsemässigt. Det måste man nästan om man vill ha ett förlopp som hänger ihop. Speciellt när man skriver en trilogi och den första boken släpps strax efter att man blivit klar med den tredje. Man har inte tid att justera i efterhand. Huvudpersonerna är svårare att planera. Man kan ha en idé om deras bakgrunder och hur en viss person ska passa in i händelseförloppet, men det är ändå svårt att förutspå hur de ska bete och uttrycka sig. Allt hänger ihop, och man måste få det att kännas naturligt för huvudpersonerna att uppföra sig som de gör under de omständigheter de befinner sig i. Särskilt svårt var det med den nya boken. När jag skrev The First Law hade jag redan en mängd figurer färdiga i mitt huvud, men när jag skulle börja med den nya boken hade jag ingenting att utgå ifrån.

Apropå personligheter, kommer inspiration till huvudpersonerna i triologin från rollspel? Du nämnde i något blogginlägg att du spelade en del när du var yngre.

Inte direkt. Jag var aldrig särskilt bra på att spela rollspel. Ärligt talat var det mest hack and slash och jag minns inte några tillfällen där jag haft en riktig känsla för gubbar jag spelat. Kanske finns några av de spelledarpersoner jag skapade kvar i bakhuvudet. Jag var alltid mycket mer intresserad av att leda än att faktiska spela, eftersom man har full kontroll över storyn. Jag tillät sällan mina spelare direkt frihet. De fick följa stigen jag lagt ut. Jag tror att erfarenheten jag fick av att skriva och planera äventyr har varit till stor hjälp.

Det måste ha varit svårt att skriva in en kvinnlig huvudperson, som du gjort i din senaste bok, Best Served Cold. Eftersom du själv är man borde det vara svårare att använda egna erfarenheter. Var hennes handikapp och kroniska smärta ett sätt för dig att få henne att kännas en trovärdigare?

Det är komplicerat. Svårt att säga, när man börjar skriva går man nog gärna efter vad som är lätttillgängligt. Man greppar tag i det man själv kan förstå och är bekant med. Manliga figurer är naturligtvis lättare att skriva, för mig. Merparten av huvudpersonerna i min trilogi är män och i Best Served Cold ville jag försöka göra något annorlunda genom att använda en kvinnlig protagonist. Det var en utmaning, av många anledningar. Först och främst var det förstås knepigt att få henne att bli trovärdig. Även om jag försökt göra henne så mångfacetterad som möjligt kunde jag bara gissa om vissa element. Dessutom har man i bakhuvudet att en kvinnlig huvudperson kommer bli mycket närmare granskad än en manlig. Man blir mindre självsäker, och det väcker en del tvivel som kan vara förödande för skrivandet. Eftersom hon dessutom är den drivande kraften i berättelsen är det dessutom väldigt viktigt att hon fungerar. Jag tycker nog att det gick rätt bra ändå.

Det där med att hennes handikapp hjälpte mig att relatera till henne har jag inte tänkt på innan. Det verkade passande in i hämndtemat. Jag ville ha henne väldigt arg, och att orsaken skulle vara uppenbar för läsarna. Sen verkar smärta vara mitt specialområde.

Hur kommer det sig satt det blev en ny bok i samma värld?

Delvis för att det vore synd att slänga kulisserna när de nu ändå är målade och allt. Det är fina kulisser. Jag är mer intresserad av figurerna än världen i sig. Har man byggt upp en värld av avancerad magi finns det säkert större skäl att byta miljö. Ta Ursula LeGuins Left Hand of Darkness, till exempel. Det finns inte manligt och kvinnligt kön, och hon har en tydlig avsikt med det. I mina böcker är världen en fond och det ger mig möjlighet att ta in gamla figurer och vidareutveckla gamla idéer.

Jag vill inte skriva en jättelång bokserie av den typ som skulle sluta som en börda för såväl läsare som författare. Jag vill att folk ska kunna läsa en bok som introducerar min värld, men ändå är givande för de som läst trilogin.

Skulle du säga att Best Served Cold är en bra ingång till din värld?

Jag hoppas det, det är lite tanken. Det är svårt för mig att svara på, egentligen, eftersom jag är mitt i den själv. Jag kan omöjligen läsa den utan kopplingar till vad som hänt tidigare. På sätt och vis kan du svara på frågan bättre än jag. Jag hoppas i alla fall att den står sig som den är.

Det är en värld som är väldigt lätt att komma in i.

Ja. Jag försöker undvika att mata läsaren med för många detaljer. Fantasy i allmänhet slänger i Tolkiens anda in alldeles för mycket världsbeskrivning och alldeles för lite personliga vinklar och realism.

Det finns en stark känsla av Warhammer i din värld, bland annat hotet från Northern Wastes och vikingtyperna där, samt att bägge utspelar sig i någon form av blandning av fjorton- till artonhundratal.

Jag är ett stort Warhammer-fan och finner den världen relativt befriad från Tolkien-influenser. Inte för att saker måste vara fria från Tolkien-influenser för att duga, men avsaknaden blir en positiv överraskning. Jag ville att min värld skulle ha en känsla av ett samhälle i rörelse, snarare än av medeltida sandlåda som alltid funnits och alltid kommer att se ut som det alltid gjort. Jag ville ha industrier och ekonomisk utveckling. Realism och politik.

Skriver du på heltid?

Mer eller mindre. Jag jobbar ibland. Som tur är behöver jag inte överge mitt jobb helt utan kan återvända och göra lite frilans här och där.

Hur lång tid tog det att skriva trilogin?

Det tog ungefär två och ett halvt år att ta fram första utkastet av The Blade Itself. Sen skickade jag runt det till olika förlag och fick avslag i ungefär ett år, varpå det hamnade i händerna på min nuvarande utgivare av ren slump. En vän till mig som visste att jag höll på med det här projektet träffade Gillian Redfearn, som nu är min redaktör, på en kurs. Han sa att han hade en vän som skrivit en jättebra bok, och hon kikade på den och tyckte om den. En vecka senare fick jag ett erbjudande från förlaget. Det var väldigt spännande! Jag var en bra bit in i skrivandet på andra delen när det här hände, så jag hade ju lite försprång. Jag tror att det har tagit ungefär arton månader per bok.

Var det mycket som behövde omarbetas när du fick erbjudandet?

Egentligen inte så hemskt mycket. Hon ville att jag skulle göra om början rätt ordentligt. Ursprungligen skrev jag inledningen i en långsammare och helt annorlunda stil, men när jag började skicka utkastet till förlag insåg jag att mer fart gjorde att man kom in i boken snabbare, så jag arbetade om första stycket.

Min familj läser allt jag skriver och ger feedback på det. De gillade det ursprungsversionen bättre, så det var det jag valde att skicka till förlaget. Sen visade det sig att förlaget inte riktigt gillade slutet, så det var ju tur att jag hade ett alternativ. Dogman-kapitlen var från början skrivna i första person. Förlaget tyckte det blev obalanserat att göra just den figuren till nyckelperson. Mycket av djupet och dialogstyrkan försvann när de bitarna skrevs om till tredje person. Utöver det var det bara detaljer här och där som behövde ändras. Det finns alltid saker de vill ska skrivas om, och det är bra. Man kanske inte alltid håller med, men det ger en möjlighet att se över och förbättra helheten.

Mycket av det du skriver är väldigt filmiskt. Har du ett stort filmintresse eller är det ditt redigeringsjobb som satt sina spår?

Jag tror absolut att mitt arbete har påverkat mig, kanske i huvudsak för berättelsetakten. Sen har jag också lärt mig att arbeta tillsammans med andra människor och att själv bli redigerad.

Jag har alltid varit filmintresserad. Är ett stort fan av den nya generationens amerikanska TV-serier, som Deadwood och The Wire. Jag tycker om den raskare takt många filmer och TV-serier avancerar i, till kontrast mot den mer typiska episka fantasyn, som ofta liksom trampar vatten.

Något jag försöker göra är att skriva modernt sätt snarare än storslaget och uråldrigt. Jag ville skapa något mer lätttillgängligt. Jag antar att det på sätt och vis får berättelsen att kännas mer filmisk. Jag spenderar väldigt lite tid med att faktiskt beskriva saker, så det är lustigt att många beskriver mina böcker som visuella. Kanske sätter utseendet på skådespelarna i en film prägel på huvudpersonerna när man läser boken, och samma sak gäller bokomslag.

Apråpå det, omslagen på dina böcker är fantastiskt vackra. Som du säger får vi inte en tvångsmatad bild av hur hjältarna ser ut.

Ja, jag önskar att jag kunde ta äran av det. Mina redaktörer valde designen. De har gjort ett bra jobb. Jag tror att de har lyckats nå en ganska svår punkt mellan vad som tilltalar typiska och mer sporadiska fantasy-läsare. Omslagen är inte pinsamma för någon av kategorierna. Det känns som att det här kan vara ett känsligt ämne, seriösa fantasy-läsare är lite misstänksamma mot böcker som skulle kunna tillhöra mainstream-litteraturen. Samtidigt kan mainstream-läsare känna sig obekväma med ett bokomslag prytt av ett stort svärd. Det verkar barnsligt.

Har du sett de amerikanska omslagen, med ett ansikte?

Vi hade en hel del heta diskussioner om det där. De var väldigt bestämda om hur de ville ha det. Jag föredrog omslagen vi hade gjort här i Storbritannien. Jag har ärligt talat inte hört att särskilt många skulle föredra det amerikanska omslaget. På sätt och vis är det väl bra att de har en annan approach, eftersom de kanske siktar mot andra målgrupper.

När man publicerar sig på en annan marknad måste man lita på att utgivaren vet vad som går hem där. Man är alltid osäker på hur mycket man ska stå upp för sitt missnöje. Förr eller senare måste man ansluta sig till laget. Inte vara för besvärlig.

Har du några råd till blivande författare?

Skriv mer. Stoltid. Man kan inte förvänta sig att något omedelbart blir bra. Resultat får man av att lägga mycket tid på sitt arbete, gå över och finslipa. När du skriver en metafor, att något är som någonting annat, då är det väldigt viktigt att stanna upp och fundera på om det verkligen är så som du säger. Sprickorna i asfalten var som gapande sår - är det verkligen så? Om inte är beskrivningen slöseri med tid och underminerar läsarens tillit. Pratar någon på ett sätt som inte känns naturligt för den figuren motarbetar det läsarens förmåga att leva sig in i berättelsen. Det är ganska enkelt egentligen, tappar man läsaren ser han plötsligt alla fogar.

Det finns en idé om att man kan komma undan med vad som helst bara för att det är fantasy. Det är inte på riktigt, så det behöver inte kännas sant. När det kommer till karaktärer och dialog är dock trovärdigheten central.

Där de flesta gör misslyckas nog när de ska sälja sina alster. När man sitter med sin skapelse, sitt älskade barn, är det lätt att glömma bort att någon faktiskt måste köpa den också. Förlagen vill sälja, så när man kontaktar dem är det till stor hjälp att visa att man förstår den kommersiella aspekten. Istället för ”Hej, jag har skrivit en jättebra bok, det finns svärd och drakar i den,” behöver du ta upp vilken roll den fyller på marknaden, andra böcker i samma genre som gått bra, vilken målgruppen är, samt vad i texten som ska locka läsaren. Även om de argumenten inte övertygar så har du i alla fall visat att du skiljer dig från den stora manusinskickande massan.

När du hade bestämt dig för att skriva din bok, vad var det första du gjorde? Började du med slutet, ritade du kartor?

Självklart har jag kartor. Man måste ha kartor för att vara säker på att allt hänger ihop. Hur mycket jag sen använder mig av dem varierar. Även om jag pratar mycket om att planera så började jag faktiskt bara med att skriva scener. Det syns tydligt i första halvan av boken. Det tog en god stund innan jag själv kom in i handlingen, men jag tror det var bra att göra så, för att introducera huvudpersonerna. Lite som i filmen Sju vågade livet. Varje person presenteras med ett eget litet scenario, som liksom demonstrerar vem denne är och hur han passar in i gruppen. Scenmakandet fick mig intresserad av det faktiska skrivandet. Hade jag istället satt mig ner och planerat trilogin i minsta detalj hade jag nog tröttnat snabbt. Jag tror att det är viktigt att man börjar skriva lite innan man börjar planera. Få en känsla av hur det kommer att se ut.

Du har en familj.

En fru och två barn. En tioveckors bebis och en två och ett halvt år gammal flicka. Båda är flickor.

Vad tycker din fru om ditt skrivande?

Hon tycker det är okej. Skrivandet har smygit sig fram från en hobby till att ett jobb jag livnär mig på. Det har varit en så pass försiktig utveckling att jag nått den lite obekväm punkt där det är svårt att veta vart gränsen går för arbete och fritid. Det blir lätt så, när man jobbar hemma, att man arbetar hela tiden - fast i en ganska ineffektiv takt. Jag saknar att kunna stänga dörren om mig och sitta på kontoret, att gå till jobbet och sen gå hem, och ha tydliga gränser för vad som är arbete och vad som är ledig tid.

När man är hemma och barnen springer omkring, eller tvååringen försöker spola ner sitt huvud i toaletten, kan man inte direkt säga ”Nej, jag jobbar, barnet får dö!” Man måste ju engagera sig i sin familj, det är en del av livet. Å andra sidan är det fina med att vara författare att du väljer dina tider och kan gå ut med barnen några timmar och så. Bara man kan sätta gränser.

Ju mer framgångsrik man blir, desto fler blir projekten. Det är mycket runt omkring som måste göras. Man åker på signeringar och annat. Man föreställer sig lätt att heltidsskrivande innebär mer tid till författande, men i själva verket kan kringarbetet resultera i mindre tid. Man får många email från folk som älskade förra boken och undrar när nästa kommer.

Det konstiga med att vara författare är reaktionerna på texter som för mig är ett år gamla. Jag har ju redan börjat på ett nytt projekt när den bok som är ute nu släpps. Särskilt nu, här i Sverige, där första delen snart kommer i översättning men känns som uråldrig historia - det var flera år sedan jag skrev den.

Det blir blandade känslor när folk säger ”Jag älskade din förra bok.” Det är förstås bra och mycket bättre än ”Jag hatade din förra bok,” vilket man faktiskt får höra ibland, men det för också med sig oro över om personen kommer att gilla den nya boken. Det lägger en hel del press på mig.

När folk pratar om mina böcker känns det lite som att gå förbi ett rum och höra någon stå och pratar om en. De diskuterar helt fritt. Det är omöjligt att inte stanna upp och lyssna på vad de har att säga. Det är både fascinerande och irriterande. Det är också väldigt svårt att missa när det Internet är fullt av den sortens inlägg.

Vad tycker du själv om nya boken?

Jag är nöjd med den nu, men det tog tid innan jag kände mig säker på om den var lika bra som första trilogin. Jag tyckte inte att huvudpersonerna funkade och var nära att ge upp flera gånger, men när jag började närma mig slutet på fjärde kapitlet började sammanhangen stämma. I början av kapitel fem var jag lite mer nöjd och mot slutet av sjätte och sjunde kände jag att det började bli riktigt bra.

Vid det laget var det lätt att gå tillbaka och göra små justeringar. Mest ta bort saker, faktiskt. Huvudpersonen var fårn ursprungligen mer eftertänksam, vilket underligt nog gjorde henne mindre trovärdig. Ju mer jag skar ned och distansierade läsaren, desto mer trovärdig blev hon. Det var nästan som... när man inte förstår en persons motiv och får fylla i luckorna själv. Less is more.

Det är lite som i ditt världbyggande.

Ja, absolut! Jag kanske kan ge för mycket detaljer och överanalysera figurerna ibland, använda interna monologer för hårt. Så var det definitivt i det här fallet. En del av problemet är också att huvudpersonerna i trilogin är passiva. Ingen av dem driver egentligen händelserna framåt. Den nya boken har en väldigt drivkraftig huvudperson. I slutändan gillade jag resultatet. Jag tycker att den är väldigt snygg, om inte annat.

Den nya är väldigt annorlunda jämfört med The First Law, och det finns nog de som blir besvikna över att, så att säga, inte få en fjärde del av trilogin. Det finns nog också de som läst vad jag skrivit tidigare och tycker det är okej, men som föredrar Best Served Cold eftersom den är mer fokuserad och lättillgänglig.

Har du försökt skriva noveller?

Jag har skrivit en novell som ska publiceras i en antologi nästa år. Jag kan inte berätta så mycket om det hela än, men antologin är i grund och botten en samling fantasy-noveller av både nya och gamla författare. 8000 ord, det skulle ha varit 4000, men så går det.

Men du skrev aldrig noveller när du vara yngre? Du hoppade rakt in i bokskrivandet?

Mer eller mindre. Jag har aldrig läst noveller själv. Det känns som att det fanns en tid på 50-talet då folk skrev noveller och sen blev förftattare. Det fanns en större marknad för noveller, till skillnad mot idag. Novelltidskrifterna har tappat marknad. När jag växte upp tyckte jag om att läsa böcker och man skriver väl oftast det man själv gillar. Det har aldrig riktigt slagit mig att skriva en novell. Det närmaste jag kommti tidigare är väl enstaka scener för att klura ut hur en person ska fungera och hur jag ska lägga upp takten i berättelsen. Att publicera en novell i en antologi med andra författare är nog en bra för att nå ut till läsare som annars kanske inte hade hittat en.

Har du försökt skriva något annat än fantasy?

Nej, inte direkt. När jag skrev trilogin och fick en hel del avslag funderade jag mycket på vad jag höll på med. Problemet med avslag är att man inte får konstruktiv kritik, inga som helst råd eller tips på vad man kan förbättra eller om man borde skriva något helt annat. Jag började på något mindre fantasy-betonat, mer som den fjärde boken. Lite åt kriminalroman.

Det är egentligen inte mycket skillnad på mitt författande och historiska romaner. Handlingen hade lika gärna kunnat utspela sig i renässansens Italien, så lite fantasy är det. Skulle jag skrivit något annat hade det nog blivit något mer historiskt.


Kommentarer

Vill du skriva en kommentar? I så fall måste du logga in.