M. John Harrison 2004
Mot slutet av 70-talet blev Harrison en mycket aktiv bergsklättrare och 1989 skrev han mainstreamromanen Climbers, som till stor del är baserad på egna upplevelser. Hans senare verk är aktivt och medvetet genreöverskridande. 1992 utkom The Course of the Heart och 1997 romanen Signs of Life, båda mainstreamromaner som vetter åt fantastiken. Harrisons senaste roman, den mycket hyllade och prisbelönta Light som utkom 2002, är en extravagant space opera som även inrymmer en djupt obehaglig skräckberättelse i nutidsmiljö. I skrivande stund arbetar Harrison på en sorts uppföljare till Light, satt i samma universum (såvida han inte bestämmer sig för att flytta hela handlingen till Camden Town, vill säga). Harrison är också verksam som litteraturkritiker i The Guardian, The Spectator och Times Literary Supplement.
I augusti 2004 var Mike Harrison hedersgäst vid den svenska sf-kongressen Swecon i Årsta utanför Stockholm. I samband med detta gjorde han också ett besök i SF-Bokhandeln i Stockholm, där han läste ur sin kommande roman och svarade på frågor. Tyvärr kunde inte intervjun vi gjorde med honom då bandas, men här följer den hedersgästintervju som Johan Anglemark utförde under Swecon. Den är transkriberad, översatt och redigerad av Johan Frick.
Det är nästan fyrtio år sedan din första novell publicerades. Vad hände innan dess? Varför beslöt du dig för att bli författare? Var det alls ett medvetet beslut, eller något som bara hände?
Jag ville medvetet och uttryckligen bli författare från tretton års ålder, det var då jag fattade beslutet. Därpå skrev jag genast en thriller som var en imitation av Mickey Spillane; den var fyrtio sidor lång och har lyckligtvis gått förlorad. Men jag tror att det kan härledas ännu längre tillbaka. Jag började läsa vid fem års ålder och läste vuxenböcker när jag var tio - utan att fatta 80 % av dem. Kanske var det just därför jag gillade dem, för att jag inte begrep vad som hände, och kanske har det påverkat mitt sätt att skriva.
Tror du att du hade blivit en annan författare om du inte börjat läsa vuxenböcker så tidigt?
Ja. Jag har ett mycket konfliktfyllt förhållande till sf och fantasy. Om jag inte hade börjat läsa mainstream-romaner för vuxna så tidigt hade jag nog blivit en mer normal sf- eller fantasyförfattare. Men så gick det nu inte.
Sedan du börjat skriva professionellt sveptes du nästan genast med av den nya vågen och blev medarbetare i tidskriften New Worlds. Kan du berätta lite om den tiden? Hur var den? Hade den stor betydelse för den författare du skulle komma att bli?
Den hade definitivt stor betydelse för mig som person. Jag fick min första novell publicerad vid tjugo års ålder, 1965-66, och de närmaste två-tre åren levde jag det typiska livet för den som vill bli författare. Jag skrev noveller, skickade dem till tidskrifter och blev oftast refuserad - jag tror att jag sålde fem-sex noveller under den här tiden. Den viktigaste marknaden i London om man ville skriva något som var a: bisarrt eller b: politiskt anstötligt - inte bara för att vara sf, utan för att vara litteratur i allmänhet - var New Worlds. 1968 stod den på sin höjdpunkt: den hade skapat enorm kontrovers inte bara inom sf-världen utan i hela den litterära världen, och till och med blivit föremål för diskussion i parlamentet. Jag tror det var 1967 som en parlamentsledamot höll upp ett nummer av New Worlds som exempel på den röta som höll på att förtära samhället inifrån! Ni kan inte ana hur stolta det gjorde oss.
Så det viktigaste som hände mig under den här tiden var att jag blev publicerad i New Worlds. Michael Moorcock är den mest generösa och konstruktiva redaktör jag någonsin haft, och kag har aldrig fått så nyttiga refuseringsbrev som från honom. Jag bodde i en liten etta i ett trist bostadsområde med jättelika hyreshus, och en eftermiddag satt jag och skrev när det knackade på dörren och en kompis kom in tillsammans med Michael Moorcock. Jag tänkte: Gode Gud, jag hoppas det inte märks hur fullkomligt lamslagen jag är! Min kompis tyckte att vi borde träffas eftersom vi uppenbarligen hade mycket att säga varandra. Efter det mötet bad Moorcock mig att bli redaktionsmedlem och sedermera blev jag litterär redaktör. Vid det laget befann jag mig precis där jag ville vara, på den plats dit jag hade strävat.
Var Moorcock något av en mentor för dig? Ni var båda unga, men han var fem-sex år äldre än du.
Ja, jag tänkte inte alls på honom som jämnårig. Han var litet äldre och mycket mer erfaren i de flesta avseenden, i synnerhet i kontroversens konst, konsten att göra litteratur kontroversiell. Och även i konsten att uppmuntra andra: han uppmuntrade författare som Ballard, Aldiss, Thomas Disch att bryta mot reglerna och göra något nytt. Så han var avgjort en mentor, och vi hade en nära relation. Vi tänkte mycket lika, och som resultat började vi samarbeta så fort vi hamnade i samma rum, det blev till en sorts umgängeskonst som vi strukturerade som ett stycke litteratur. Vi samarbetade alltid.
Kan du beskriva din första roman, The Committed Men från 1971? Hade du försökt skriva romaner innan dess?
Jag hade arbetat på den i fyra år när den publicerades, och 1967 hade jag tagit manuset - det var pappersmanus på den tiden - och lagt den i en soptunna av metall, hällt på tändvätska och satt eld på tändstickan när en god vän sade: Låt bli, du kommer att ångra dig! Jag sade: Jag hatar den, det är den värsta bok som någon någonsin har försökt skriva! Och hon sade: Ge den till mig då. Jag lovar att du aldrig mer ska behöva se den. Bränn den inte, ge den till mig. Omkring ett år senare utspelade sig följande samtal:
- Ähum, du vet det där manuset som jag tänkte bränna upp, och du övertalade mig att låta bli?
- Ja?
- Du råkar inte händelsevis ha det kvar?
- Det kan tänkas, Mike...
Så jag fortsatte jobba på den. Det var ett försök att skriva en mycket typisk nya vågen-roman, den enda typiska nya vågen-roman jag någonsin försökt skriva. Det var en efter-katastrofen-roman som då och då övergick i Grand Guignol och i ren satir, vilket kanske gjorde det svårt för läsare att riktigt tro på scenariot. Men jag gillar den. Den var extremt ambitiös. På New Worlds ansåg vi - och jag anser fortfarande - att om man inte är ett ord ifrån att hela historien säckar ihop och blir löjeväckande och idiotisk, då skriver man inte på höjden av sin förmåga. Man ska tänja på varenda aspekt av berättelsen, man ska driva allt så långt att om man driver det litet till rasar det ihop. Jag tycker att det var mycket ambitiöst att göra det i en debutroman, men jag fick betala priset, nämligen att den faktiskt rasar ihop här och där. Det är inte nödvändigtvis en bra bok, men jag älskar den högt just för att den var ambitiös.
Låt oss tala om Viriconium-böckerna. I din andra roman, The Pastel City, angrep du fantasy, på sätt och vis, men samtidigt var du uppenbarligen dragen till fantasy: du undvek inte genren utan konfronterade den. Varför gjorde du det?
Det är svårt att säga så här långt efteråt, men mina känslor på den här tiden var motstridiga - egentligen lika motstridiga som i dag. Jag läste massor av fantasy. Min favoritbok var Sagan om ringen. Jag säger det rent ut: Min favoritbok var Sagan om ringen! Det är sista gången jag säger det, så lägg det på minnet! Hm, sade ni att ni spelade in det här? [Skratt] Så jag var fantasyläsare, men jag hade samtidigt börjat bli misstänksam mot Tolkien. Till att börja med för att han politiskt inte levde upp till vad jag väntade mig av en författare. Det var bara en misstanke, vi var inte så sofistikerade på den tiden och vad som kan tyckas självklart i dag var det inte då. Vi hade just börjat tänka: De där orcherna, vad hade de egentligen gjort för att förtjäna detta? Sådana saker. Samtidigt avgudade jag författare som Fritz Leiber, som skrev vad jag tänkte på som sword and sorcery: korta fantasyromaner, rappt skrivna, med bättre politik. Så jag beslöt mig för att skriva något som parodierade den sortens fantasy jag ogillade, och samtidigt förde fram några idéer om fantasy som jag tyckte var väsentliga.
The Pastel City är en ganska konventionell fantasyroman fram till de sista kapitlen, där allt faller sönder. Här inträffade en av de oförutsedda händelser som betyder så mycket när man skriver. Det tog mig sex månader att skriva The Pastel City, men det var inte snabbt nog för förlaget. Jag var litet sen med att lämna in den, så en morgon fick jag ett brev från förlaget där det stod att om jag inte lämnade in manus före månadens slut skulle kontraktet brytas. I dag skulle jag ha skrattat bort det - "Visst, försök med det, ni!" - men på den tiden var det snarare "Gode Gud!" Förlag hade mycket större auktoritet på den tiden och jag hade mycket mindre att sätta emot - och jag var mycket yngre. Så jag gick till Michael Moorcock och sade: "Mike, mitt förlag tänker sparka mig!" Han sade: "Ta det lugnt, skriv klart boken bara!" Efter någon vecka insåg jag att jag inte skulle hinna skriva den Sista Striden. Man kan inte ha en fantasyroman utan en Sista Strid, men nu fanns det ingen möjlighet att få med den. Och det var något inom mig som gladde sig åt det. Och något inom mig var fortfarande rasande på förlaget, och jag funderade över hur jag skulle kunna kombinera de två sakerna. Efter att ha funderat en förmiddag kom jag på det, så jag satte mig ned och skrev: "Och så kom det sig att tegeus-Cromis inte deltog i den sista striden. Han var inte med när det här hände. Han var inte med när det där hände." Jag räknade upp en massa saker, och det blev ett stycke på kanske 800 ord, och jag tänkte: Det ska väl lära er en läxa! [Skratt]
Viriconium-böckernas angrepp på fantasy accelererar med varje bok som kom. Var det planerat från början eller något som gradvis växte fram?
Det växte fram. Vid den punkten insåg jag att mina personliga omständigheter hade tvingat fram en lösning i boken som sade något om fantasy. Jag slogs plötsligt av arrogansen hos den typiske sword and sorcery-hjälten. Han ser sig själv som alltings centrum, han befinner sig mitt i ett massivt, politiskt komplext skeende och ser sig själv som det viktigaste av allt. Alla hjältar i all heroisk litteratur ser sig själva som den som allt kretsar kring. Och det är de inte. Vi vet av egen erfarenhet att det inte fungerar så. Det finns inga hjältar av den orsaken - glöm alla andra orsaker, det finns inga hjältar för att det inte finns några hjältar, det finns inget centrum! Jag tänkte: OK, ödet har givit mig ett redskap för att börja dekonstruera fantasy. Så nästa gång jag skrev en Viriconium-bok drev jag det litet längre, i A Storm of Wings.
Jag tror att det gick åtta år mellan den första och den andra romanen?
Sex år.
Varför tog det så lång tid för dig att återvända till Viriconium? Eller snarare, varför återvände du alls till Viriconium?
Jag hade föredragit att låta bli, men två saker hände. Jag skrev två noveller som var helt annorlunda än de tidigare Viriconium-novellerna, "The Lamia & Lord Cromis" och en till... antingen "Viriconium Knights" eller "The Luck in the Head". De fick mig att tro att jag kunde gå längre än jag gjort tidigare. Samtidigt ville förlaget helst att jag skulle skriva space opera eller fantasy. Det var inte ekonomiskt möjligt att ge ut det jag ville skriva just då. Så efter att ha tjurat i två år - jag skrev inget på två år, jag reste norrut och tjurade och klättrade i berg - gav jag upp, och nästa gång någon erbjöd mig pengar för att skriva en uppföljare till The Pastel City började jag på A Storm of Wings. Men vid det laget hade jag insett att om jag nu var tvungen så kunde jag se till att själv få ut något av det, jag kunde påbörja processen att plocka fantasy i småbitar.
Gjorde det din förläggare glad?
Nej, sådant gör aldrig ens förläggare glad. A Storm of Wings gjorde dem förbryllade. In Viriconium gjorde dem riktigt förbryllade, och det var då jag lärde mig en av förlagsbranschens truismer: förläggare hatar alltid ens senaste bok, ända tills den blir den näst senaste. Då säger de: "Kan du inte skriva något som är mer likt den?" Och jag svarar: "Men du hatade den!" Och det minns de aldrig! Så visst, de blev förbryllade av A Storm of Wings. Men de tänkte väl att det bara var fråga om min oberäkneliga personlighet.
Mellan de här båda böckerna gav du ut en space opera, The Centauri Device. Var de nöjda med den?
Jag skulle vilja säga att förläggare alltid blir glada om de ser potential för att man ska bli normal, om de tror att med rätt skolning kan denne M. John Harrison skriva space opera eller fantasy. Och de ger en chansen att försöka, vilket man kan ha stor nytta av. Men de blev rätt förbryllade av The Centauri Device också.
Sålde de böckerna tillräckligt för att förlaget skulle fortsätta publicera dig, eller gavs de ut ändå eftersom du uppenbarligen var en stor begåvning som kanske kunde utvecklas till en mer säljande författare?
Jag tror att det var en kombination av båda faktorer. Man kan alltid spela på förläggares skuldkänslor. De vet att de ger ut en massa skräp, så de är alltid frestade att låta en lovande författare utvecklas för att det får dem att sova bättre om nätterna. Men en sak till: Jag vet inte varför, jag vet inget om förlagsekonomi, men på den tiden var det faktiskt lättare att sälja fler ex av en given titel. The Centauri Device sålde många gånger mer i den första brittiska upplagan än Light har sålt. Många gånger mer! Så de var mycket nöjda.
The Centauri Device fick också ett blandat mottagande?
Ja, det var en kontroversiell bok, jag försökte ta isär space opera precis som jag hade försökt ta isär fantasy. Och av exakt samma skäl, samma konfliktfyllda skäl.
Var det nödvändigt att göra det? Var dina känslor så starka att du såg dig tvungen att göra något åt de här genrerna i stället för att bara ignorera dem?
Det kändes som om jag låg i krig.
Och det var personligt?
Ja, det var mycket personligt. Och det kändes som om jag låg i krig med förlaget, så någonstans var det värt att göra dessa deklarationer i stället för att vara förståndig och säga: OK, om du ogillar det här så mycket, varför inte sluta skriva det och hitta något du vill skriva? Jag lär mig långsamt. Det tog mig lång tid innan jag tänkte: Här stiger du upp varje morgon och stjäl en mjölkbil, och så klagar du över att den inte går som en BMW och blir sur. Varför inte stjäla en BMW?
Men det var nödvändigt för mig. I dag har jag gått vidare till andra saker, men jag är glad att jag gjorde det, jag skulle inte vara den jag är i dag om det inte vore för vad jag gjorde då.
De här böckerna har varit mycket inflytelserika och blivit mycket lästa, så tydligen måste du ha haft någonting viktigt att säga.
Jag tror att de gjorde sitt jobb. De sade: Se här, detta är space opera som värst, se här vad man kan göra med den. Se här, jag sparkar skiten ur den. Och det tycks ha haft viss effekt på sådana som Iain [Banks].
Du försökte på egen hand ta död på space opera, och jag tror att du försvagade genren ett tag, men efter femton år eller så tycks den ha kommit tillbaka starkare än någonsin. Så du gjorde egentligen genren en stor tjänst.
Det är den stora ironin. Jag försökte döda den och misslyckades. Vad som inte dödar space opera gör den starkare [skratt]. Nyligen var det någon som sade, helt apropå: "Du kan snacka du, du är mannen som ensam tog död på space opera 1974." Och jag tänkte, tja, där ser man. Men som du säger, ironin är att den kom tillbaka än starkare, och den dubbla ironin är att jag har blivit influerad av författarna som blev influerade av The Centauri Device.
Du gav ut ytterligare en roman och en novellsamling om Viriconium på 80-talet. Varför slutade du?
Jag kände att jag var klar. Det var dags att gå vidare mot nya mål. Jag var tvungen att skriva In Viriconium för att kunna säga: Det här är så långt man kan gå. Den är 40 000 ord lång, bara en kortroman; den är intensiv, kompakt, komprimerad. Den rör vid varenda aspekt av den sortens fantasy - bakvänt. Den är bakvänd. Den är skruvad. Allting i den är skruvat. Jag nämner till och med svärd i den, i en enda mening i början, det står något i stil med "Han hade ett svärd, men det låg undangömt i en skrubb." Det är min kommentar till svärd. Och så har vi förstås dvärgens hemska upptåg, med hans fasansfulla hemgjorda vapen.
Jag var tvungen att säga: OK, om du klagar i The Pastel City och A Storm of Wings, vad svarar du dem som undrar vad du skulle vilja se i stället? Vad jag skulle vilja se är In Viriconium. Den är bisarr, grotesk, den är helt och hållet fantastisk, men den liknar inte alls fantasy. Och samma sak med novellerna. Det handlade också om den tekniska sidan. Ett av mina klagomål på traditionell fantasy är att det inte är särskilt teknisk litteratur - nu talar jag om skrivandets teknik. Fantasyförfattare pratar alltid om "den enkla berättelsen" utan att förstå att ingen berättelse är enkel. Alla berättelser är enkla, men ingen berättelse är enkel. Så jag ville göra mycket tekniska experiment, pröva att ta den korta formen så långt det gick, tills den ramlade omkull. Och när jag väl hade skrivit en fantasynovell som utspelade sig i Hull samma år som den var skriven, utan svärd eller magi eller något sådant, bara en fullständig underminering av verkligheten, då hade jag nått dit jag strävat. Vad är fantasy om inte en underminering av verkligheten? När man har gjort det går det inte att komma längre, projektet är över.
Men ändå: Dina nästa tre romaner var Climbers, The Course of the Heart och Signs of Life. Jag har inte läst Climbers, som verkar vara helt mimetisk, men The Course of the Heart och Signs of Life - de är inte fantasy i traditionell mening, de är helt klart mainstreamromaner, men där finns den magiska dimensionen.
Jag tror att en författare syr ihop sin karriär av ett flertal olika trådar. Medan jag skrev de senare Viriconium-böckerna hade jag parallellt skrivit noveller som var mycket mer mainstream, som "The Ice Monkey" och "Egnaro". Jag ligger alltid litet före mig själv som novellförfattare. Det är där det händer, jag är alltid mest på hugget när jag skriver noveller, medan romanerna sackar efter. Plötsligt insåg jag att om jag kunde kombinera vissa saker som jag gjort i novellerna med det jag lärt mig om mig själv som bergsklättrare, så kunde jag börja få grepp om vad jag ville säga som författare. Inte vad Mike Moorcock skulle ha sagt, eller nya vågen, eller en fantasy- eller sf-författare, utan vad jag personligen ville ha sagt. Och jag kände - och känner fortfarande - ett ursinnigt behov av att vara mig själv, att säga vad jag ville säga. Och det slog mig att det jag skrev om, mina klagomål på sf och fantasy, och min tendens att ge mig ut i regnet och klättra uppför en hög klippvägg, att ta mig an den mest "verkliga" aspekten av världen som tänkas kan - allt detta hade att göra med flykt, med människans behov av flykt. I mitt fall flykten från det alldagliga - jag blir mycket lätt uttråkad.
Så nästa tre romaner handlade helt och hållet om flykt. Climbers är en mycket subtil roman, för den låtsas vara en mainstreamroman om bergsklättring, men egentligen handlar den om hur klättrare gör något som är väldigt mycket på riktigt, och ändå är de i själva verket lika eskapistiska som alla andra, de gör det för att slippa vardagslivet. De är fortfarande som barn, de vägrar att bli vuxna och ta ansvar. Från början skulle boken ha handlat om surfare, men så tänkte jag att varför skriva om surfare när jag själv är klättrare och vet hur klättring går till?
Är inte denna eskapism ett tidens tecken?
De senaste 20-30 åren har vi i västvärlden skapat ett väldigt kontrollerat liv med väldigt kontrollerade risker, på sätt och vis ett Utopia, så jag tror att det finns en tendens att söka sig till artificiellt skapade äventyr. Våra liv har blivit så tråkiga att vi söker efter en väg ut.
Även ditt som författare?
Ja. Och jag tänkte att det här var något jag borde skriva om. Jag älskar extremsport, vore jag ung skulle jag säkert utöva fyra-fem extremsporter. Samtidigt inser jag att det handlar om massiv eskapism. Det är lika bra som att skjuta heroin. I mitten av 80-talet klättrade jag fem eller sex dagar i veckan, jag jobbade bara precis mycket nog för att finansiera det, inte mer. Mitt liv föll i bitar som resultat, och ju mer mitt liv föll i bitar desto mer försökte jag fly från det. Och det är vad Climbers handlar om.
De följande två romanerna, som väl är en sorts fantasy, handlar om samma sak. The Course of the Heart handlar om fyra personer som under sin studietid utförde någon sorts ritual, möjligen magisk, och som aldrig har förstått vad de fick ut av det och, viktigare, har glömt exakt vad de gjorde, och som resultat hemsöks av varelser som kanske, kanske inte existerar.
Som läsare förstår man aldrig riktigt vad det var som hände, om det är fantasy eller mainstream. Finns det verkligen magi i boken eller är det bara något de inbillar sig?
Exakt. Det var nästa steg i dekonstruktionen: Kan man skriva en fantasyberättelse utan någon fantasy i, eller en mainstreamroman som antyder att den skulle kunna vara fantasy utan att egentligen vara det? Hur långt kan man driva det innan det rasar ihop och läsaren tappar tålamodet? The Course of the Heart konfronterar läsaren med frågan: Händer det här verkligen eller inte?
Din senaste bok, Light, är också litet sådan, men den är även ren sf. Din motvilja mot sf måste ha avtagit, eller är det bara det att sf har förändrats? Vad hände?
En sak som hände var att jag hade börjat lugna ned mig som människa, och efter att ha skrivit Climbers hade jag fått mitt litterära erkännande, vunnit ett pris, jag var accepterad som mainstreamförfattare om det nu var det jag ville vara. Och jag insåg plötsligt att ingen brydde sig om vilken sorts författare jag ville vara. Det fanns inget tryck på mig att skriva någon viss sorts bok, jag kunde göra precis vad jag ville.
Så när jag skulle skriva Light tänkte jag: OK, nu ska vi se. Jag hade några sf-idéer, jag hade läst en spoling som hette Banks och en osnuten ung gröngöling som hette Reynolds, och de verkade ha en del intressanta idéer. Och jag hade något jag kunde säga genom att använda sf. En av de viktigaste sakerna för mig när det gäller skrivande är att formen måste matcha innehållet. Har man något som bäst kan sägas i fantasyform ska man skriva fantasy. Kan man säga det bäst i en mainstreamroman ska man skriva en mainstreamroman. Och jag hade något att säga som bäst kunde uttryckas genom att förlägga det i framtiden, eller en framtid.
Jag var litet orolig, jag undrade vad som skulle hända med min mainstreamkarriär. Det enda som hände var att jag fick mer uppmärksamhet från mainstreamhållet, inte mindre, vilket är en lektion i sig: Om man gör exakt vad man vill är det mer sannolikt att man skriver en intressant bok.
Men Light är en svår bok, en egendomlig bok, där jag konfronterar sf med sig själv precis som jag gjorde i The Centauri Device - men på ett vänligare sätt.
Den är inte svår att läsa. Jag har aldrig hört någon säga att de lade den ifrån sig för att de inte klarade av den. Jag har hört folk säga att de inte förstod den, men det är en annan sak. Vissa av dina tidigare böcker är mycket svårare att läsa.
Light är skriven för att vara tillgänglig, för att bli läst. Men den är också ett försök att kombinera space opera med mainstream, och till och med skräck, bara för att se om jag kunde komma undan med det.
Light vann Tiptree-priset, som delas ut för genusöverskridande skönlitteratur. Överraskade det dig?
Ja och nej. Jag blev förvånad, för jag väntade mig att den skulle bli missförstådd, jag väntade mig reaktionen "Gode Gud, de här personerna är fruktansvärda, särskilt männen, som beter sig fruktansvärt mot kvinnorna på alla möjliga sätt" - vilket vore att totalt missa poängen, för det är meningen att man ska reagera så! Som läsare antas man göra bruk av sina egna moraliska värderingar för att inse att Michael Kearney är en oacceptabel person. Det är inte meningen att man ska identifiera sig med Michael Kearney. Eller för den delen med Seria Mau - jag har stött på många som identifierar sig med Seria Mau, och det oroar mig allvarligt, för hon är spritt språngande galen.
Jag var medveten om att jag handskades med kontroversiella saker vad det gäller genus, sådant som Michael Kearney och hans fru, jag var medveten om risken att det kunde missförstås, så jag blev glatt överraskad när Tiptree-juryn inte missförstod boken, att de fattade poängen. Vilket väl var litet nedlåtande av mig.
Tiaran [Tiptree-priset består av en tiara som pristagaren får behålla i ett år] klädde dig verkligen!
Visst gjorde den? Jag blev fullkomligt förkrossad när de tog den ifrån mig. Så förkrossad att min redaktör på Gollancz köpte mig en några veckor senare. Jag har den i en låda, och när jag är deppad sätter jag på mig min tiara, ser mig i spegeln och tänker: Gud vad du är snygg! [Skratt]
Det är uppenbart att du inte tror på vattentäta skott mellan olika typer av litteratur. Det finns de som hävdar att sf ställer speciella krav på en författare, krav som är unika för sf, och därför kan man klara sig som sf-författare utan att läsa annan slags litteratur. Finns det ett korn av sanning i detta?
Jag håller helt enkelt inte med. Jag anser att all litteratur är litteratur, och att en författares jobb är att använda alla tekniker som står till buds för att skapa mening. Jag kunde gå längre än så och säga, om jag nu skulle summera min uppfattning, att all litteratur handlar om mening. Visst, man kan skriva litteratur för att tjäna pengar eller för att underhålla, men det är inte poängen. Poängen är att skapa mening, att ha idéer om världen, och om människor, och viljan att kommunicera dem. Mening är det viktigaste i böcker, och mening förmedlas genom teknik, genom prosa. Mitt jobb som författare är att välja de bästa teknikerna, den bästa prosan, för att förmedla den mening jag vill ha fram.
De flesta populärförfattare, särskilt inom sf och fantasy, skulle kanske inte direkt protestera, men om man frågade dem vad de gör skulle de säga: Jag berättar historier, jag underhåller folk.
I själva verket skapar de också mening, de vet bara inte om det. Man skapar mening även om det sker oavsiktligt, man har bara inte kontroll över det. Man kommunicerar inte, för det förutsätter att man har något specifikt att säga. Jag tror att de säger saker oavsiktligt, de säger de alldagliga sakerna som flyter omkring i deras kultur och deras samtid. De vidarebefordrar de trötta gamla sanningar som man automatiskt tar för givna, de ifrågasätter inget, minst av allt sig själva. Själv är jag inte särskilt stolt över allt jag gjort, mitt liv har varit ett konstant förhör med mig själv: Vem är du? Vad tycker du egentligen? Varför gör du så där? Varför föll du av den där, din jävla idiot? Skrivande borde vara en del av den processen. Så jag tror att de skapar mening, men de skapar sin kulturs mening, inte den individuella författarens.
Men de når ändå kommersiell framgång med denna inställning.
Absolut. Det faktum att de tjänar pengar har ingenting med saken att göra. Jag har själv inget emot att tjäna pengar, jag vill bli läst. Om jag underhåller läsarna tänker jag inte säga "Aj fan, det får jag lov att sluta med!" Men det primära för mig är mening.
Jag har många fler frågor, men tiden håller på att ta slut. Låt mig avrunda med att fråga vilka nya författare på uppgång du skulle vilja rekommendera.
Jag tvivlar på att jag kan rekommendera någon som ingen här har hört talas om, för med dagens kommunikationer kan alla som är intresserade ta del av allt nytt som händer.
Ja, lustigt nog började jag läsa Kelly Links Stranger Things Happen förra veckan, och hittade dagen efter ett uttalande på webben från dig där du rekommenderar folk att läsa henne.
Alla är up to date i dag. Men visst, Kelly Link är en briljant författare, det råder inga tvivel om det. I Storbritannien vet alla att China Miéville är lysande. Jag tror inte att han har skrivit sina bästa saker än, när han gör det kommer han att bli så bra. Justina Robson slår mig som någon som definitivt är på gång, sedan Natural History. Innan dess verkade hon söka efter sin riktning. Natural History tycks ha funnit Justina Robson. Jag tror att Steph Swainston kommer att bli en författare att räkna med. Steph är en märklig person, vilket jag beundrar - till och med märkligare än jag. Jag är litet avundsjuk! Och hon skriver mycket märkliga böcker, jag ser fram emot stt läsa dem. Hennes influenser är enormt varierade. Hon försöker smälta ihop William Burroughs med Tolkien. Det här har jag inte nämnt förut, men i min tidiga karriär ansåg jag att vägen framåt för alla författare låg i korsbefruktning. Jag kunde säga: "Vad jag vill göra är att korsa C. S. Lewis med Samuel Beckett", och så försökte jag och gjorde pannkaka av det. Men Steph har samma sorts idéer, och jag tror att hon har verklig potential.
Annars har jag bara de vanliga rekommendationerna. Har ni inte läst Jeff Vandermeer så gör det. K. J. Bishop har skrivit en bok som heter The Etched City och är mycket intressant. Eller gå ut på nätet, leta upp Night Shade Books webbsida och gå in på deras diskussionsforum. Nästan varenda bra ny författare finns representerad eller nämnd där. Det är ett bra ställe att gå till.