Klimatstrejk

Publicerad: Torsdag, 26 september 2019, Skribent: Linda

Fredag 27 september har vi stängt i alla våra butiker under klimatstrejken. 13.30-15.30 i Stockholm, och 15-17 i Göteborg. och Malmö 11.30-13-30, för att uppmuntra vår personal och våra kunder att delta. Vår VD Maths har skrivit ned sina tankar i anslutning till detta.

På tåget till bokmässan i Göteborg åt jag ett äpple. Och en liten, oval papperslapp som var fastklistrad på äpplet. Nästan, jag hejdade mig i sista sekunden och petade bort den. ”Imported from New Zeeland” stod det. Ingen dålig resa för ett äpple, från ena sidan av jordklotet till Sverige på den andra. Föregående helg hade jag varit ute på landet. Där dignade äppelträden av äpplen, och marken under var täckt av fallfrukt. Jag har inte särskilt bra koll på frukter och bär vad som växer och när, men att det är ett bra äppelträdsår var det svårt att blunda för. Och ändå. I handen ett äpple från Nya Zeeland. Det finns säkert olika förklaringar. Vi kanske inte odlar äpplen kommersiellt på det viset här i landet. Fel sorter. Ingen efterfrågan. Eller något annat, jag vet inte. Men det är uppenbart att någon eller förmodligen ganska många tjänar tillräckligt mycket pengar på att skicka ett äpple över hela jordklotet till mig på tåget för att det ska vara värt det. Hur är det möjligt? Att alla, från odlaren på Nya Zeeland och alla transportföretag inblandade fram till bistron på SJ, tjänar pengar på det lilla äpplet?

Jag tänker att det är något fel på kapitalismen. Att den likt Midgårdsormen blivit för stor och ringlar sig runt hela världen och biter sig själv i svansen. Kapitalismen har gjort sitt, den måste ersättas som ekonomiskt system eftersom den förstör vår värld. Ersättas, men inte av kommunism eller liberalism eller någon av de andra -ismerna med rötterna i en annan värld för hundra år sedan. Något nytt, något annat som jag inte kan föreställa mig men som förändrar våra drömmar och mål i livet, något som kanske går att ana i tidsandan. Men vad är detta ”något”? Jag spanar i den värld där jag känner mig som mest hemma, bland hyllorna i SF-Bokhandeln. Science fiction sägs ju ibland vara den genre som är bäst skickad att tyda tidens tecken; våra rädslor och förhoppningar i samtiden med blicken riktad mot framtiden. Där finns om inte svar, så modet att tänka nytt och annorlunda om vår värld i framtiden. Eller?

Jag urskiljer tre olika sorters ”klimatfiktion”:

1 Miljökatastrofen som underhållning (Mad Max-framtid). Böcker och filmer med handlingen förlagd efter katastrofen. Ofta visuellt överdådigt med mycket action, men inte så mycket att grubbla över.

2 Miljökatastrofen som dystopisk fond (Blade Runner-framtid). Science fiction-författare som skriver om den nära framtiden måste förhålla sig till kommande klimatförändringar. Annars blir inte framtiden trovärdig. Men det är inte berättelsens tema, utan en spegel för att berätta om artificiell intelligens, människovärde eller något helt annat.

3 Miljökatastrofen som möjlighet att tänka nytt. Här är det fortfarande dystopiskt, men författaren försöker skildra en framtida värld med hänsyn tagit till politik, ekonomi, individen och gruppen och så vidare – hur vi kan göra om vårt samhälle. Att tänka nytt och annorlunda och med hjälp av fiktion finna nya vägar att slå in på. Det är den tredje varianten som är svårast, och det är få böcker som hör hemma där. Det är lätt för en science fiction-författare att uppfinna nya, märkvärdiga tekniska landvinningar – robotar som äter koldioxid, rymdhissar, ögonlocksskärmar, helkroppsmodifikationen eller vad det nu kan vara, men svårare att tänka nytt om hur vi organiserar vårt samhälle. Jag saknar det, och önskar mig litteratur som inte bara talar om hur eländigt allt kommer att bli, men också kan peka på möjliga vägar ut ur dystopin. 

New York 2140

Walkaway

Blå

Blackfish City


Kommentarer

Nyhetsbrev