Empress of Forever

När jag fick det okorrigerade förhandsexet av Empress of Forever i min hand steg mina förväntningar till skyarna bara genom att läsa taglinen: "en feministisk Guardians of the Galaxy". Ja tack, kände jag omedelbart. Med höga förväntningar kommer dock också rädslan för besvikelse, så det var med mycket försiktig entusiasm som jag inledde min läsning.

Vivian Liao, hyllad och fruktad teknikentreprenör, har under sitt unga liv byggt upp sitt mångmiljardimperium på jorden med lika delar ambition och affärssnille. Hon strävar efter världsherravälde, mer eller mindre. Hon använder dock sina tillgångar för att förbättra villkoren för mindre bemedlade och utsatta i samhället, något som sticker många av hennes jämlikar i ögonen.

Som väntat har hon samlat på sig en hel del fiender... fiender vars hänsynslöshet inte begränsar sig till affärer. Viv är dock steget före dem, och istället för att låta sig bli inträngd i ett hörn flyr hon från lyx och flärd för att sätta en hämnd- och försvarsplan i verket.

Flykten tar henne snabbt – inom två korta kapitel – till ett serverkluster i Boston, där hon skall hacka sig in i ett globalt datanätverk. Från det går allting åt helvete. Till vilken grad? Nå, Viv råkar på en entitet som förflyttar henne till en helt annan del av universum, i en helt annan tid, där denna entitet – titelns Empress of Forever – är allsmäktig härskare. Hur allsmäktig? Hon är ett väsen med förödande, världsförstörande omnipotens. Hon decimerar världar när hon anser att de blivit för teknologiskt avancerade. Hon är evig, och hennes intentioner överstiger till synes mänskligt förnuft. Med andra ord: Viv kan, sin snillrikhet och handlingskraft till trots, måhända ha mött sin överkvinna.

För att kunna ta sig hem igen, och för att rädda vår värld, måste vår hjältinna slå följe med en bindgalen rymdpiratdrottning, en cybernetiskt uppgraderad munk, med flera andra likaledes udda varelser. Alla har de egna agendor och drivkrafter, men ett enat syfte: att besegra envåldshärskarinnan. Förbered dig på en närmast psykedelisk rymdodyssé med starka vibbar av Douglas Adams, Star Wars, Firefly och ja, definitivt Guardians of the Galaxy - taglinen ljög inte. Förbered dig också på halsbrytande action, ett mustigt och storslaget universum som mycket väl kunnat föda en serie om minst 10 böcker till, och genrekonventioner som ställs på ända.

Något som är uppfriskande med den här boken är att den inte direkt följer en typisk utvecklingskurva ("Hjälteresan") för huvudkaraktären, där hon börjar i underläge och stiger till toppen, gärna med extraordinära förmågor som uppenbarar sig vid helt rätt tillfälle. Nej, Viv rusar in i berättelsen som en redan oerhört kompetent person med ledaregenskaper och en stark personlighet som tar sig uttryck i allt hon gör och säger. Trots det är hon – i det sammanhang hon finner sig i, bland faktiska gudar, levande legender och monster – bara människa, och ytterst felbar på ett så naket sätt att en som läsare inte kan låta bli att falla handlöst för henne. Det är åtminstone vad som skedde mig. Jag är osäker på om jag vill ha henne eller vara henne, så att säga, men jag visste redan efter de inledande kapitlen att jag funnit en ny litterär kärlek.

Det fanns flera sätt den här boken hade kunnat landa fel för mig. För det första: om ett verk utmålar sig självt som feministiskt redan på omslaget så är det ett epitet som förpliktigar. Trots gott uppsåt slutar det i min erfarenhet lite för ofta med att karaktärerna skrivs som schablonmässiga Starka Kvinnor™ och inte mycket mer, vilket blir ytligt och tradigt på ett sätt som närapå motverkar själva syftet. Så icke fallet i Empress – det är en tydligt feministisk bok med stort fokus på de kvinnliga karaktärerna (som är i överväldigande majoritet), där varje karaktär har djup och bredd och inte begränsas till könsstereotypa uttryck.

För det andra, jag har dåliga erfarenheter av manliga författare som skriver HBTQ-karaktärer, och Viv med flera i boken är gay. Inte heller här behövde jag vara orolig. Författaren hanterar Vivs sexualitet på ett självklart sätt, där den varken blir hennes mest utmärkande drag eller sopas under mattan med bara ett pliktskyldigt omnämnande. Hon, precis som de övriga karaktärerna, får vara en hel människa, med känslor och lustar, utan att exotifieras, sexualiseras eller censureras.

För det tredje är jag alltid orolig för att billiga skojfriska poänger skall ta över en berättelse när den har humoristiska inslag – för mig måste det finnas en botten också, ett djup. Humor i all ära – jag älskar Pratchett, till exempel – men om humorn inte skall spela huvudrollen i narrativet behöver den integreras på ett vis som inte förtar tyngden av de allvarligare bitarna och karaktärsutvecklingen. Tack och lov lyckas Empress även i detta; från situationshumor och slapstick till underfundiga populärkulturella referenser och sarkastiska one-liners – alla sorters komik finns med här, men det känns aldrig påklistrat eller krystat, och gifter sig väl med de seriösa bitarna.

Avslutningsvis måste jag nämna Max Gladstones språk och berättelseuppbyggnad. Språket är formligen sprakande, med många unika metaforer och målande beskrivningar som utgör del av det enormt skickliga världsbygget. Vad gäller hur berättelsen flyter, tja, du kommer inte att ha tråkigt med den här boken. Jag kan inte dra mig till minnes ett enda kapitel där det inte sker eller sägs någonting som för handlingen framåt eller gör universumet mer intressant att vistas i. "Välskriven" är ett för litet ord, men med risk för att nöta ut mitt tangentbord med superlativ så får det duga.

Bonustips: Gladstone släpper ytterligare en bok i år tillsammans med flerfaldigt prisbelönta Amal El-Mohtar (This Is How You Lose the Time War). Den förväntas komma i juli, och efter att ha läst Empress har jag återigen höga förväntningar på att även den kommer att bli en ny favorit i bokhyllan.