Att skriva en KULT-roman

Vid den här tiden för ett år sedan åkte Michael Petersén och jag runt i Berlin och fotade. Vi klättrade runt i ödehus och tittade på graffiti, traskade omkring och studerade ateljéer i konstnärshus och funderade över vilken restaurang man bäst tog take-away från om man bor på Rochstrasse ner mot järnvägen.

Många har frågat oss hur man gör när man skriver två tillsammans. Vi gör nästan allt tillsammans. Först pratar vi igenom handling, personer, relationer och tematiska huvudstråk. Det antecknar vi för hand. Vi tycker att arbetet fungerar bäst om vi skriver för hand i början, så att vi enkelt kan bolla ett skrivblock mellan oss och diskutera olika detaljer.  När vi har en ordentlig bakgrund för personerna och en idé om hur handlingen ska utvecklas, hur olika partier av berättelsen ska gestaltas och vilka platser det hela ska utspela sig på börjar vi bryta ner romanen i kapitel. Vi skriver för hand en kort sammanfattning av varje kapitel. 

När vi har en nedbrytning av hela berättelsen börjar vi skriva, fortfarande för hand. Jag är den som gör huvudformulerandet av texten, men vi läser allt högt för varandra under arbetets gång. Romanen kommer naturligtvis att förändras under skrivandets gång. Kapitel försvinner eller tillkommer. Rörelser förändras. Personer försvinner eller kommer till. Vi gör ett par genomskrivningar för hand innan jag skriver in texten i datorn. När vi är nöjda med texten i datorn lämnar vi över till redaktören, som får hjälpa oss med de sista genomarbetningarna.

Så här års för ett år sedan hade vi ägnat början av våren år att skissa upp en handling till en roman som vi hade lovat förlaget skulle utspela sig i samma värld som KULT, ett skräckrollspel vi skrev för 25 år sedan. Spelets första stora kampanj hette Svarta madonnan och utspelade sig delvis i Berlin. ”Tillbaka till brottsplatsen. Det kan väl aldrig vara fel?” tänkte vi och förlade handlingen i boken till den tyska huvudstaden.

Berlin hade en särskild betydelse för spelet, som beskriver hur vår värld är en skugga blott av den stora staden Metropolis, människans urhem där vi levde som gudar innan vi stängdes in i fängelset vi kallar verkligheten. Under strövtåg i Berlin efter murens fall i början av 90-talet fascinerades vi av hur flera städer tycktes samexistera sida vid sida – den glassiga men gradvis allt mer solkiga västfasaden runt Kudamm, hyreskasernerna i öst som hade tillåtits förfalla något fruktansvärt bara ett stenkast från paradgatorna, gatstumpar som slutade i ingenstans mot muren, igenmurade hus och återvändsgränder. Det var en stor inspirationskälla till Metropolis.

När vi återvände för att skriva en roman förlade vi handlingen till nuet, men med blickar mot det förflutna. Berlin är fortfarande en stad som förändras. Stora flyktingströmmar från Syrien sällade sig till de människor på vandring som har omformat staden sedan 1920-talet. Vi byggde upp ett persongalleri med rötter från olika delar av Europa och Mellanöstern och lät Berlinmuren få en viktig (och magisk) roll i handlingen.

Döden är bara början handlar om den svenska skulptören Amanda som får erbjudande om en ateljé i konstnärshuset Bethanien i Kreuzberg. I Berlin hoppas hon träffa  och lära känna Clive, sin brittiska morfar som hon tills nyligen inte visste fanns, och sin halvmorbror Harlan, som står med ena foten i London och andra i Berlin. Men Clive är någon annan Amanda och Harlan har trott. De dras in i ett händelseförlopp som snart slutar i helvetet, och lär på vägen känna en curator från Kreuzberg, ett åldrat konstnärspar och en kvinna från den tysk-kazakiska befolkningen som strömmade till Berlins förorter efter murens fall.

Boken bjuder på nefariter, dödsänglar och promenader i Metropolis, men är fullt läsbar som en ”vanlig” skräckhistoria också för den som aldrig har hört talas om KULT. Säg till i kassan i Stockholmsbutiken om du vill ha ditt ex signerat. Finns vi i huset så kommer vi ner och skriver en dedikation.

Gunilla Jonsson