Heir of Illusion – för dig som älskar Throne of Glass och Quicksilver

Heir of Illusion av Madeline Taylor släpptes för första gången i april i år, och har redan över tusen recensioner på Goodreads. I veckan släpptes den även i Europa, och det är den första delen i serien The Verran Isles. Genom huvudpersonen Ivy utforskar Taylor vad det innebär att leva bunden av både magi och lojalitet, i en värld där inget är som det verkar. För dig som slukade Throne of Glass och Quicksilver - you gonna love this!

Det går ju inte att säga annat än att romantasy är en genre som tagit världen med storm de senaste åren. Jag tror inte att jag är helt ute och cyklar när jag säger att Sarah J. Maas och hennes böcker, framför allt Throne of Glass (TOG) och A Court of Thorns and Roses (ACOTAR), var det som kickade igång populariteten under 2010-talet. Jag växte upp med författare som Terry Pratchett, Patrick Rothfuss, Cornelia Funke, Naomi Novik och C.S. Lewis och det är författare vars böcker jag läst om och om igen och älskar än idag. Jag har aldrig riktigt sett mig som en romantasyläsare, men jag har kommit till insikt att så faktiskt är fallet. Throne of Glass har jag nu läst om tre gånger, och jag måste med handen på hjärtat säga att det är en av mina absoluta favoritserier. 

Jag har under de senaste åren försökt läsa så mycket som möjligt som kommit ut inom romantasy. Dels för att "stay on top of the game" och dels för att jag faktiskt älskar det. Många av författarna hämtar inspiration från varandra, och när man läst många böcker börjar man se kopplingar, likheter och samband, samt vem som hämtat inspiration från vem. Mycket av det flyter ihop efter ett tag, men de som verkligen slår igenom och blir sådär dunderbra (enligt mig) är de som har ett nytänk och ett djup i sig som gör att läsarna kan relatera. Jag har hört många som tycker att fantasy kan vara svårt att relatera till eftersom det inte är "på riktigt", men människan som skriver har ju känslor, och om hen kan förmedla dessa så spelar det ingen roll om det är en orch eller en älva som känner dem.

I Heir of Illision får vi följa Iverson, eller Ivy, Pomenroy. Hon är en Wraith. I gammal skotsk och nordisk folktro var en wraith en skepnad eller skugga som ofta förknippades med döden. Den kunde dyka upp som en dimliknande dubbelgångare av en levande person och ses som ett varsel om att döden närmade sig. En Wraith kunde uppfattas som själens återkomst från de döda, och dess närvaro fyllde ofta byar och gårdar med oro och vördnad.

I boken är Ivy dock kroppsligt en Fae/fairy. Att hon är en wraith kopplar istället an till hennes krafter, och vi kan se hur författaren tagit avstamp i de gamla folksagorna (vilket alltid är ett plus från mig). Ivy kan göra sig själv osynlig och skapa en dubbelgångare, som en klon, av sig själv. Hon har sedan barnsben varit kedjad vid ett magiskt halsband som tvingar henne att lyda kungen. Till en början var han den enda för henne och hon trodde att han älskade henne, men nu är varje dag ett skådespel för överlevnad. Hon rör sig i skuggorna, dold bakom tyst lydnad, medan hon i hemlighet smider planer för sin frihet. När den mystiske Thorne dyker upp, en mäktig reaper med sina egna farliga mål, dras Ivy in i ett riskfyllt spel. De två tvingas samarbeta för att nå samma kraftfulla artefakt, men alliansen är skör och fylld av misstro. Svek, hemligheter och en oväntad attraktion hotar att förgöra dem innan de ens hinner förstå sina egna känslor.

Taylor tar upp ämnen som psykiskt våld i nära relation och manipulation. Hon beskriver hur självkänslan bryts ner, och hur Ivy drivs av sina skam- och skuldkänslor.  Alla i staden och runt omkring henne fruktar och avundas henne. Ingen vet att hon är påtvingat kopplad till kungen, och de slänger hans smeknamn mot henne - Pet. Husdjur.  I en värld där magi är dödligt och varje beslut kan vara en sista, måste Ivy och Thorne navigera mellan intriger, förbannelser och förbjuden kärlek om de ska överleva och kanske till och med hitta något ännu farligare: frihet. 

Det är mörkt, det är spännande och det är spicy. Ivy påminner mig om Celaena Sardothien som även hon lever som lönnmördare kopplad till en demonisk kung med egen agenda. Liksom Celaena är Ivy också stark, kan ta vara på sig själv och bär med sig ärr som formar henne. Har vi inte också längtat efter en huvudkaraktär som säger "You don't have to save me all the time!" ? Det kändes som när Elsa i Frost tog sig ur Disneybubblan och sa "You can't marry a man you've just met!" 

Sammanfattningsvis så är detta en romantasy ni inte får missa. Den har allt en bra sådan ska ha - inklusive en mörk, snygg snubbe med vingar. 
Vad väntar ni på?