Pokémon fyller 30 år!

Den 27 februari fyller Pokémon 30 år. Vi drömmer oss tillbaka till tiden då allt exploderade. Då Ash och Pikachu drog ut på sitt första äventyr och blev en av världens kändaste duos över en natt.

"När jag tänker på Pokémons 30-åriga historia tänker jag inte först på siffror, rekorddyra samlarkort eller en av världens största mediefranchises. Jag tänker på lördagsmorgnar framför TV:n med ett glas O’boy och Skogaholmslimpa. Jag tänker på spelkort som byttes vid gungställningen på skolgården, jag tänker på första gången jag startade upp Pokémon Red och på känslan av att ett magiskt äventyr just hade börjat. 

För mig började relationen till Pokémon under tidigt 2000-tal. Jag var nyss fyllda åtta år när serien började sändas på TV4. Jag minns det extra tydligt eftersom det var samma dag som mina hockeyträningar. Jag låg under täcket i soffan, trygg och varm, medan introt drog igång och Ash gav sig ut på ännu ett äventyr. Samtidigt visste jag att pappa snart skulle ropa att det var dags att åka till den kalla ishallen. 

Det var en ständig kamp. Inte mellan gott och ont, utan mellan plikt och passion. Jag försökte förhandla: ”Kan jag inte hoppa över träningen idag? Det är ett nytt avsnitt!” Ibland vann ishallen. Ibland kändes det som att jag förlorade något större. Ett avsnitt som alla i skolan skulle prata om dagen efter. Men som tur var hade jag vänner som på måndagsmorgonen kunde uppdatera mig. Och som vuxen när jag själv bestämmer över mina dyrbara lördagsmorgnar har jag sett igenom alla avsnitt på nytt. 

Och i skolan … där tog Pokémon över allt. När Pokémon Trading Card Game började säljas i den lokala leksaksaffären blev skolgården en hetsig marknadsplats, en arena och ett slagfält på samma gång. Raster handlade inte längre om fotboll och innebandy, utan om holografiska kort, byten och rykten om vem som hade fått en Charizard. Det var en annan tid. Det handlade inte om att hitta dyra kort och sälja dem vidare till samlare, utan om att ta med sig sin korthög – omsorgsfullt samlad med ett gammalt gummiband – överallt man gick. Jag har troligen bytt bort och förstört fler samlingsobjekt än jag i dag vill minnas. Men som barn var värdet något helt annat. Det var en magisk värld som fick liv genom små bitar kartong. 

Sedan kom de första spelen, närmare bestämt Pokémon Red and Blue, till Game Boy. Jag hade själv inget Game Boy, men jag minns min fascination över hur figurerna från korten plötsligt tog plats på den lilla skärmen. Pixligt och utan färg, men fascinerande äkta. Jag minns allt tjatande på mina föräldrar. Det kändes orättvist att inte få ge mig ut på min egen resa. När kompisarna pratade om vilka Pokémon de fångat eller vilket gym de klarat lyssnade jag mer än jag deltog. Kanske var det där min fascination för Pokémon blev ännu starkare. Att jag inte fick helt tillgång till det. Jag spelade äventyret i huvudet långt innan jag faktiskt fick chansen att spela det på riktigt. Men även här har jag tagit min revansch och spelat igenom både utgåvorna som vuxen. Och såklart också Pokémon Guld and Silver.

Ett av de starkaste minnena är när jag såg Pokémon: The First Movie på bio. Det var stort. Det var första gången Pokémon kändes mer på riktigt, lite mer allvarsamt. Mewtwo var inte bara en ”cool Pokémon” – han var mystisk, existentiell och nästan skrämmande. Jag var där med min bonusmorfar. För mig var filmen monumental. För honom … kanske inte riktigt lika livsomvälvande. Han somnade efter halva filmen och sov gott i stolen bredvid mig. Men på något sätt gör det minnet ännu finare. Där satt jag, helt uppslukad av berättelsen, medan han sov lugnt intill. Två generationer i samma biosalong, med helt olika relation till det som utspelade sig på duken. 

Nu, tre decennier senare, har Pokémon överlevt generation efter generation. Det som började 1996 med Pocket Monsters Red and Green har blivit en del av barndomen för barn födda på 90-, 10- och 20-talet. Vänners barn tittar i dag på samma serie, på samma första avsnitt, och följer samma resa som jag en gång gjorde. Visst har det tillkommit mängder av nya Pokémon som jag varken känner igen eller kan namnet på. Men när jag hör introt känns det fortfarande i magen. Trettioårsjubileet väcker kanske en liten ålderskris. Samtidigt finns det något tidlöst i Pokémon. Kanske handlar det om vänskap. Om den imponerande kreativiteten bakom alla figurer. Om drömmen att bli bäst. Eller om att resan är viktigare än målet. 

För mig personligen är Pokémon inte bara en franchise. Det är en tidskapsel till en tid då allt var möjligt. Den påminner mig om morgnar i soffan, om tjat om spelkonsoler, om kort på skolgården och om en sovande bonusmorfar i en mörk biosalong. 

Pokémon fyller 30 år och på något sätt känns det som att en del av mig har vuxit upp tillsammans med det. Så stort grattis! Jag hoppas att du överlever minst 30 år till. Och att min dotter, som i skrivande stund bara är fyra veckor gammal, en dag kommer att bli lika fascinerad som jag var när vi sätter oss under täcket en varm lördagsmorgon och tittar på de klassiska avsnitten. Och till henne vill jag redan nu lova: jag ska inte dra iväg dig till en kall ishall mitt i ett avsnitt."