Watchmen
Den utspelar sig i ett USA som tack vare superhjältars insatser vann Vietnamkriget, och Nixon sitter sin fjärde period som president. Hjältarna är med ett eller möjligen två undantag helt utan superkrafter. De är helt enkelt vigilantes i ordets rätta bemärkelse. I Watchmen startade företeelsen på 40-talet, för att så småningom tyna bort då maskerad brottsbekämpning förklarades illegal enligt "the Keene Act". Då serien börjar 1985 är de enda aktiva maskerade brottsbekämparna dr. Manhattan och the Comedian som båda är officiella regeringsagenter och Rorschach som helt enkelt fortsatte när de andra slutade och är ett hett villebråd för NYPD.
Serien är visuellt och stilgreppsmässigt kraftfull. Det första (och sista) vi möts av är en blodfläckad smiley, betraktaren avlägsnar sig därefter uppåt, så att vi ser stadsvyn, och till slut befinner oss vid ett trasigt fönster på femtionde våningen. Där utreds vad som skedde då Edward Blake ofrivilligt lämnade sin lägenhet genom fönstret, med fatala följder. Då dagen övergår i natt infinner sig Rorschach, som upptäcker att Blakes hemliga identitet var the Comedian,. Han misstänker att gärningsmannen aktivt attackerar maskerade vigilantes, och börjar utreda fallet med det som arbetshypotes.
Det är Rorschachs utredning som är berättelsens röda tråd, och det igenom hans besök hos gamla allierade maskerade brottsbekämpare, och åldrade superskurkar vi får reda på vad som har skett mellan 40-talet fram till nutid (1985) då han genom sina besök återuppväcker gamla minnen och rör upp känslor som varit begravda i många år. Detta påverkar naturligtvis de han besöker, och är avgörande för de beslut de senare fattar. Rorschachs undersökning för honom nämligen igenom de mest skiftande miljöer, och vad som började som ett mord verkar utvecklas till att vara en del av något betydligt större, något ofattbart stort...
Och här väljer jag att inte säga mer, eftersom jag anser att Watchmen skall upplevas, inte återberättas.
Till skillnad emot många berättelser så levererar Watchmen en solid historia från pärm till pärm, utan den sedvanliga antiklimax som brukar följa på eskalerande berättelser.
Serien är dock inte hela berättelsen, vi får läsa dagboksutdrag, memoarer, rapporter, och en serie i serien som handlar om en skeppsbrutens moraliska utveckling på väg hem. Moral, etik, filosofi och ideologi är grundläggande aspekter både i berättelsen som sådan och i karaktärsbeskrivningarna. Moore låter skickligt karaktärerna utveckla djup och motiverar deras agerande och etiska utveckling på ett naturligt sätt. Det är på grund av detta som läsaren inser att det är något långt utöver det vanliga som får den nihilistiske och cyniske vietnamveteranen the Comedian att yttra att han inte längre kan uppfatta humorn. Hans alias anspelar nämligen på att han anser livet vara ett skämt, kanske inte alltid roligt, men det är bara att spela med. Ett annat exempel är Kovacs transition till Rorschach som berättas i 25 textlösa bilder. Roschach, som fullständigt kompromisslöst angriper (andras) lagbrott.
Charmen med watchmen är dels att den har en uppfriskande realism, som var fullständigt okänd i seriemediet på 80-talet, dels att karaktärerna är mänskliga och har mänskliga drivkrafter och varierar emellan kompromisslöshet till Ozymandias utilitarism balanserat med dr. Manhattans alltmer alienerade amoral i ordets rätta bemärkelse, han förlorar helt enkelt den etiska värderingen av ett människoliv. Och det är blandningen av medier, de olika livsödena, gråskalan och filosofin som är drivkraften och storheten i detta konglomerat av olika berättarformer och stilgrepp, som måste läsas flera gånger för att hela historien skall få sjunka in med den tyngd den förtjänar.
Om du inte har läst Watchmen, så måste du läsa Watchmen. Låt mig förtydliga: om du inte har läst Watchmen så måste du läsa Watchmen!
Den känns fortfarande rykande aktuell, även om den kanske kändes ännu kraftfullare då jag läste den för första gången när den kom ut i Sverige 1987.
Kristian Fagerström
krille@sfbok.se