The Girl Who Leapt Through Time

Ibland suger det i animationstarmen. Problemet är att det finns ganska få riktigt bra tecknade långfilmer, och de som finns kommer i majoriteten av fallen från en och samma filmstudio (Ghibli, jag tittar på dig). Därför är det skönt att kunna rekommendera en annan tecknad långfilm till dem som vill ha tips på bra anime, bortom studio Ghibli.

The Girl Who Leapt Through Time handlar om Makoto Konno, en glad och lite småklantig tjej i övre tonåren som mest hänger med sina två polare, Chiaki och Kousuke. En dag när det mesta verkar ha gått mer fel än vanligt får hon plötsligt förmåga att kunna hoppa tillbaka i tiden. Och det borde kunna resultera i att hon radera alla misstag hon gjort den senaste tiden. Naturligtvis är ingenting så enkelt som det först verkar, och ju mer hon använder tidshoppen, ju mer snärjer hon in sig själv. Bakom varje uppklarat problem verkar det nämligen dyka fram två nya.

Det här är en på många sätt traditionell kärlekshistoria, men invävd i en science fiction-skrud som gör det svårt att värja sig. Även när man tror att man vet precis vad som ska hända härnäst lyckas filmen fortfarande överraska med små finurligheter. För karaktärsdesignen står Yoshiyuki Sadamoto, känd främst för sitt arbete med Neon Genesis Evangelion, och han har lyckats väldigt väl. De olika figurerna i filmen är både personliga och gör mig på gott humör.

Filmen baseras på en japansk roman som kom ut 1965, och det är inte första gången boken filmatiserats. Inte mindra än fyra gånger tidigare har boken dykt upp på filmdukar och i tv-apparater, men det här är första filmen som når ut internationellt. Det är den väl värd, både varmhjärtad, fin, rolig och sorglig som den är.