Raising Steam
Publicerad: Fredag, 8 november 2013, Skribent: Gabriella Gomez
I den fyrtionde delen av Discworld-serien låter Terry Pratchett än en gång den myllrande staden Ankh-Morpork vara bakgrund till händelserna. Det hela börjar dock i en mycket mindre avkrok av Skivvärlden, nämligen i ett skjul i den lilla byn Sheepridge där en företagsam bysmed lär sig den viktigaste läxan om att arbeta med ånga lite, liiiite för sent. Ha alltid något stabilt att ta skydd bakom när din panna börjar likna en kastrull som kokar över. Hans son, Dick Simnel, lär sig däremot den läxan och en annan nästan lika viktig: räkna först, experimentera sen.
Något årtionde och många nätters klurande över räknestickan har unge Simnel gjort det ingen kunnat drömma om tidigare (utom Leonardo da Quirm, men han blev å andra sidan distraherad av en intressant skalbagge innan han var helt klart med ritningen) och tämjd naturens krafter: eld och jord och vatten och luft. Nu arbetar de tillsammans, ångan och kolröken stiger över Mr Simnels "Iron Girder" och järnvägens tid har anlänt på Skivan.
Och som alla vet – har du nya drömmar och projekt på gång, så är det till Ankh-Morpork du ska dra för att förverkliga dem!
Raising Steam är en charmig bok, vilket på något sätt känns passande när det handlar om ånglok. Pratchett navigerar skickligt mellan att antyda hur de tekniska detaljerna fungerar, att presentera sitt myller av figurer och samtidigt föra intrigen framåt. På många sätt påminner den här boken en hel del om de tidigare Discworld-böckerna: Någon får en finurlig idé (exempelvis en filmkamera i Moving Pictures eller en tryckpress i The Truth) och kaos uppstår. Men till skillnad mot i de tidigare böckerna har Lord Vetinari, trots sin skepsis mot mekaniska ting, insett att tiden är på marsch även i Discworld och han låter experimentet fortgå. “Som vi har kunnat ana ett tag nu, är Discworld på väg ut ur "fantasytiden" och går allt mer in i något slags artonhundratal, må så vara med knädrakar i salongerna och troll på stadens gator.
Därmed inte sagt att Vetinari inte håller ett vakande öga på allt som händer i hans stad. Och den som får vara hans ögon på det nya projektet är ingen mindre än Moist von Lipwig: f.d. lurendrejare, numera nästan respektabel generaldirektör av posten och myntverket, samt talesman och vice ordförande för Ankh-Morporks finaste bank (då bankens faktiske ordförande, Mr Fusspot, råkar vara en hund med olyckligt utseende). Nu blir alltså Moist, vare sig han vill det eller inte, stadens representant i "The Ankh-Morpork Hygienic Railway Company". För finansieringen står Harry King, "kungen av den gyllene floden" som denna sanitetsbaron så fint kallas, och kunskapen om kol, stål och ånga finns såklart hos Mr Simnel.
Första uppdraget från Vetinari: En expressjärnväg till Uberwald, och det snabbt som attan. Priset för misslyckandet: En kort, snabb dans i snaran. Belöningen för att lyckas: Något mer otydlig, men med tanke på att schismen bland dvärgarna fortfarande ökar efter Khoom Valley-avtalet (som förhandlades fram i Thud!), anar Moist att det ligger politik i fatet.
Vi möter många bekanta ansikten i den här boken: Stadsvakten, svartalfer (massvis med svartalfer), trollkarlar och journalister från the Times har roller, och såväl Döden som dvärgakungen Rhys Rhysson och herr C.M.O.T Dibbler vinkar till oss från sidorna. Även om handlingen är fristående från de andra böckerna, är det här inte den bästa Discworld-romanen att börja med. Jag skulle rekommendera att åtminstone läsa de andra två Moist von Lipwig-böckerna Going Postal och Making Money först, samt helst också The Fifth Elephant, Thud! och Snuff som fokuserar på Vimes och Stadsvakten, samt förklarar den politiska bakgrunden till händelserna.
För alla som är bekanta med Discworld är det dock ett varmt återseende. Så slå upp boken, kika snabbt på färdkartan och förbered er för en hisnande resa mot Uberwald i Discworlds första och bästa ånglok!
Gabriella
Något årtionde och många nätters klurande över räknestickan har unge Simnel gjort det ingen kunnat drömma om tidigare (utom Leonardo da Quirm, men han blev å andra sidan distraherad av en intressant skalbagge innan han var helt klart med ritningen) och tämjd naturens krafter: eld och jord och vatten och luft. Nu arbetar de tillsammans, ångan och kolröken stiger över Mr Simnels "Iron Girder" och järnvägens tid har anlänt på Skivan.
Och som alla vet – har du nya drömmar och projekt på gång, så är det till Ankh-Morpork du ska dra för att förverkliga dem!
Raising Steam är en charmig bok, vilket på något sätt känns passande när det handlar om ånglok. Pratchett navigerar skickligt mellan att antyda hur de tekniska detaljerna fungerar, att presentera sitt myller av figurer och samtidigt föra intrigen framåt. På många sätt påminner den här boken en hel del om de tidigare Discworld-böckerna: Någon får en finurlig idé (exempelvis en filmkamera i Moving Pictures eller en tryckpress i The Truth) och kaos uppstår. Men till skillnad mot i de tidigare böckerna har Lord Vetinari, trots sin skepsis mot mekaniska ting, insett att tiden är på marsch även i Discworld och han låter experimentet fortgå. “Som vi har kunnat ana ett tag nu, är Discworld på väg ut ur "fantasytiden" och går allt mer in i något slags artonhundratal, må så vara med knädrakar i salongerna och troll på stadens gator.
Därmed inte sagt att Vetinari inte håller ett vakande öga på allt som händer i hans stad. Och den som får vara hans ögon på det nya projektet är ingen mindre än Moist von Lipwig: f.d. lurendrejare, numera nästan respektabel generaldirektör av posten och myntverket, samt talesman och vice ordförande för Ankh-Morporks finaste bank (då bankens faktiske ordförande, Mr Fusspot, råkar vara en hund med olyckligt utseende). Nu blir alltså Moist, vare sig han vill det eller inte, stadens representant i "The Ankh-Morpork Hygienic Railway Company". För finansieringen står Harry King, "kungen av den gyllene floden" som denna sanitetsbaron så fint kallas, och kunskapen om kol, stål och ånga finns såklart hos Mr Simnel.
Första uppdraget från Vetinari: En expressjärnväg till Uberwald, och det snabbt som attan. Priset för misslyckandet: En kort, snabb dans i snaran. Belöningen för att lyckas: Något mer otydlig, men med tanke på att schismen bland dvärgarna fortfarande ökar efter Khoom Valley-avtalet (som förhandlades fram i Thud!), anar Moist att det ligger politik i fatet.
Vi möter många bekanta ansikten i den här boken: Stadsvakten, svartalfer (massvis med svartalfer), trollkarlar och journalister från the Times har roller, och såväl Döden som dvärgakungen Rhys Rhysson och herr C.M.O.T Dibbler vinkar till oss från sidorna. Även om handlingen är fristående från de andra böckerna, är det här inte den bästa Discworld-romanen att börja med. Jag skulle rekommendera att åtminstone läsa de andra två Moist von Lipwig-böckerna Going Postal och Making Money först, samt helst också The Fifth Elephant, Thud! och Snuff som fokuserar på Vimes och Stadsvakten, samt förklarar den politiska bakgrunden till händelserna.
För alla som är bekanta med Discworld är det dock ett varmt återseende. Så slå upp boken, kika snabbt på färdkartan och förbered er för en hisnande resa mot Uberwald i Discworlds första och bästa ånglok!
Gabriella