Nekromantikerns krig del 1. Debut
Publicerad: Fredag, 6 juli 2012, Skribent: Ola
Nekromantikern Fess har inte haft det lättaste av liv. Han började som en simpel legoknekt, men ödet ville sig annorlunda. Efter att ha överlevt den ödesdigra
sammanstötningen mellan de två magiska svärden, Diamantsvärdet och Träsvärdet fann sig Fess utkastad i en helt ny värld, med hans minne utraderat. För att klara sig valde han att bli en nekromantiker, vilket inte gjorde livet lättare. Enligt en gammal profetia finns det en mörkrets messias som förebådar världens snara undergång, och enligt många är det Fess.
Fess tvingas på flykt från Inkvisitionen, och hans irrfärder blir långa och hårda. Men han vägrar tro att han är den som kommer förgöra världen. De sista barriärerna som håller Mörkret borta från Evial håller på att brista. Fess anar vad som är den verkliga källan till alla olyckor, men inkvisitorerna anklagar honom med fanatisk glöd för att ligga bakom världens tillstånd och jagar honom in i den ena fällan efter den andra. Det är nu striden som kommer att förändra allt inleds.
Den åttonde delen av Perumovs epos om nekromantikern Fess är inledningen till historiens wagnerianska avslutning och är uppdelad i fem delar.
Svärdens Väktare (1998-2006) är Perumovs längsta fantasysvit och ett riktigt mästerverk, vilket har förlänat honom flera litterära priser. En annan föredömlig och mycket uppfriskande skillnad gentemot Alvklingan (och Tolkien!) är de mycket starka och framträdande kvinnokaraktärerna, samt förmågan att skildra alla sidors perspektiv.
Perumov är definitivt en av de mer intressanta författarna, och ingen har som han lyckats vidga sin värld så dramatiskt och ändå förmått hålla ihop den. Att läsa Svärdens Väktare är som att sitta i en liten jolle mitt ute på ett ändlöst, grått och kallt hav medan nattsvarta mullrande åskmoln obevekligt fyller himlen och okända vidunder lika obevekligt vältrar sig uppåt från de bottenlösa djupen. Det är lika oroande som spännande – en fastnaglande känsla av det o(upp)fattbara bortom. Det är mörk fantasy, riktigt mörk och stundom brutalt otäck, men aldrig för den sakens skull. Än mer än i debutverket Mörkrets Ring är det en högintressant, närmast filosofisk, studie i när det goda inte går att skilja från det onda, och om omöjliga val.
Fess tvingas på flykt från Inkvisitionen, och hans irrfärder blir långa och hårda. Men han vägrar tro att han är den som kommer förgöra världen. De sista barriärerna som håller Mörkret borta från Evial håller på att brista. Fess anar vad som är den verkliga källan till alla olyckor, men inkvisitorerna anklagar honom med fanatisk glöd för att ligga bakom världens tillstånd och jagar honom in i den ena fällan efter den andra. Det är nu striden som kommer att förändra allt inleds.
Den åttonde delen av Perumovs epos om nekromantikern Fess är inledningen till historiens wagnerianska avslutning och är uppdelad i fem delar.
Svärdens Väktare (1998-2006) är Perumovs längsta fantasysvit och ett riktigt mästerverk, vilket har förlänat honom flera litterära priser. En annan föredömlig och mycket uppfriskande skillnad gentemot Alvklingan (och Tolkien!) är de mycket starka och framträdande kvinnokaraktärerna, samt förmågan att skildra alla sidors perspektiv.
Perumov är definitivt en av de mer intressanta författarna, och ingen har som han lyckats vidga sin värld så dramatiskt och ändå förmått hålla ihop den. Att läsa Svärdens Väktare är som att sitta i en liten jolle mitt ute på ett ändlöst, grått och kallt hav medan nattsvarta mullrande åskmoln obevekligt fyller himlen och okända vidunder lika obevekligt vältrar sig uppåt från de bottenlösa djupen. Det är lika oroande som spännande – en fastnaglande känsla av det o(upp)fattbara bortom. Det är mörk fantasy, riktigt mörk och stundom brutalt otäck, men aldrig för den sakens skull. Än mer än i debutverket Mörkrets Ring är det en högintressant, närmast filosofisk, studie i när det goda inte går att skilja från det onda, och om omöjliga val.