Nekromantikerns ensamhet del 2
Publicerad: Fredag, 13 januari 2012, Skribent: Daniel
Svärdens Väktare (1998-2006) är Perumovs längsta fantasysvit och ett riktigt mästerverk, vilket har förlänat honom flera litterära priser. En annan föredömlig och mycket uppfriskande skillnad gentemot Alvklingan (och Tolkien!) är de mycket starka och framträdande kvinnokaraktärerna, samt förmågan att skildra alla sidors perspektiv.
Perumov är definitivt en av de mer intressanta författarna, och ingen har som han lyckats vidga sin värld så dramatiskt och ändå förmått hålla ihop den. Att läsa Svärdens Väktare är som att sitta i en liten jolle mitt ute på ett ändlöst, grått och kallt hav medan nattsvarta mullrande åskmoln obevekligt fyller himlen och okända vidunder lika obevekligt vältrar sig uppåt från de bottenlösa djupen. Det är lika oroande som spännande – en fastnaglande känsla av det o(upp)fattbara bortom. Det är mörk fantasy, riktigt mörk och stundom brutalt otäck, men aldrig för den sakens skull. Än mer än i debutverket Mörkrets Ring är det en högintressant, närmast filosofisk, studie i när det goda inte går att skilja från det onda, och om omöjliga val.
I del 7 följer vi nekromantikern Fess i hans flykt undan den fanatiska inkvisitionen och intrigen tätnar plågsamt. Är han trots allt Förintaren och Mörkrets förebådare? Alla stigar verkar mötas och världens undergång rycker närmare. Ja, jädrar i min lilla låda, man blir rent kallsvettig. Den sista delen, Nekromantikerns krig, blir 5 delar på svenska, och den första av dem bör komma i höst. Då lär det braka lös på allvar. Nämnde vi att Perumov är mycket intresserad av fornnordisk mytologi?
Perumov är definitivt en av de mer intressanta författarna, och ingen har som han lyckats vidga sin värld så dramatiskt och ändå förmått hålla ihop den. Att läsa Svärdens Väktare är som att sitta i en liten jolle mitt ute på ett ändlöst, grått och kallt hav medan nattsvarta mullrande åskmoln obevekligt fyller himlen och okända vidunder lika obevekligt vältrar sig uppåt från de bottenlösa djupen. Det är lika oroande som spännande – en fastnaglande känsla av det o(upp)fattbara bortom. Det är mörk fantasy, riktigt mörk och stundom brutalt otäck, men aldrig för den sakens skull. Än mer än i debutverket Mörkrets Ring är det en högintressant, närmast filosofisk, studie i när det goda inte går att skilja från det onda, och om omöjliga val.
I del 7 följer vi nekromantikern Fess i hans flykt undan den fanatiska inkvisitionen och intrigen tätnar plågsamt. Är han trots allt Förintaren och Mörkrets förebådare? Alla stigar verkar mötas och världens undergång rycker närmare. Ja, jädrar i min lilla låda, man blir rent kallsvettig. Den sista delen, Nekromantikerns krig, blir 5 delar på svenska, och den första av dem bör komma i höst. Då lär det braka lös på allvar. Nämnde vi att Perumov är mycket intresserad av fornnordisk mytologi?