Inglourious Basterds

Inglourious Basterds är det bästa julgodis en filmnörd kan önska sig. Okej, Brad Pitt spelar över något fruktansvärt. Men det uppvägs mer än väl av Christoph Waltz uppvisning i rollen som naziöversten Hans Landa. Och i alla fall jag tycker att Pitt är rätt kul när han spelar över. Filmen är ganska lång. Men det gör inget när Tarantino har slipat på dialogen tills den är lekande lätt och full av filmhistoriska referenser. Efter den grovt tillyxade grindhousefilmen Death Proof har Tarantino tagit sig tid att tänka i detalj på färger, kameravinklar och klippning.

Det hela börjar med att den franska judinnan Shosanna Dreyfus får se hela sin familj mördas av Hans Landas hejdukar. Själv kommer hon undan, delvis för att den djävulske Landa låter henne löpa. Hon skaffar sig ett falsk namn och blir ägare till en biograf i Paris. Dit kommer en ung nazistisk krigshjälte som har fått huvudrollen i en av Tredje rikets mest påkostade propagandafilmer. Vi får också möta Brad Pitts amerikanska specialstyrka som sätter skräck i nazisterna genom att mörda och skalpera soldater bakom fiendens linjer. "The Inglourious Basterds", som skalpjägarna kallas, ser sina öden sammanvävas med Shoshannas. Och där börjar filmen dra iväg mot alternativhistoriens domäner.

Inglourious Basterds har hämtat inspiration från krigsfilmer som Kanonerna på Navarone och Kellys hjältar, men det är framför allt en saga och alternativhistorisk skröna. Christoph Waltz överste är en riktig djävulsgestalt: demonisk, men samtidigt paradoxalt pådrivande när historien tar en helt oväntad vändning. Det förekommer, med ett undantag, inga regelrätta stridsscener i filmen. Nästan allt våld utgörs av mord och massakrer. Det låter kanske osympatiskt, men det distanserar samtidigt effektivt Inglourious Basterds från filmerna den låtit sig inspireras av. Det här är ingen krigsfilm där soldater dödar varandra för att plikten så kräver. Det är en hämndfilm, där judar mördar nazister och därigenom får stopp på kriget några månader tidigare än ”på riktigt”.

Det är kanske ingen feelgood-film att sätta på efter Kalle Anka på julafton, men alla som tyckte om Tarantinos mer genomarbetade filmer, från Pulp Fiction till Kill Bill, ska definitivt se Inglourious Basterds.

Gunilla