Game of Thrones säsong 2

Game of Thrones har slagit en fantasytörstande värld med häpnad. Vi är många som tycker att HBO gjorde mer rätt än fel när de förde över säsong 1 från bok till tv. Intrigerna är desamma, leran och kylan precis som jag kände det när jag läste boken, och huvuden skiljs från överkroppar i ungefär samma takt.

Det är en fin och förvånansvärt trovärdig fantasyvärld författaren G.R.R. Martin målat upp i bokserien, och den är intakt i tv-serien. Ett rike inte helt olikt ett medeltida England, med ismur i norr där gränsen mot Skottland ligger, och stora öknar på andra sidan det trånga havet, där vårt Frankrike finns. Årstiderna kommer och går väldigt långsamt, med år mellan dem, och snart drar det ihop sig till den långa vintern igen, efter flera års sommar.

Skådespelarvalen är ofta lyckade. Majoriteten känns väldigt passande och gör ett bra jobb, med Peter Dinklage i rollen som Tyrion Lannister som den klarast lysande stjärnan.

Om säsong 1 presenterade spelpjäserna i kampen om järntronen innebär säsong 2 att spelet börjar på riktigt. Kungen sitter på tronen, men de flesta tycker att han inte är den rättmätige härskaren, och öppen strid börjar bli mer och mer oundvikligt. Ingen enskild fraktion är ensam kraftfull nog att behålla makten på egen hand, utan måste alliera sig med andra, och allehanda tumskruvar dras åt mer och mer ju längre in i säsong 2 man tittar. Hotet från andra sidan ismuren växer sig starkare, det händer oväntade saker på andra sidan havet, och de olika ätterna har för fullt upp med att hugga knivarna i varandras ryggar för att lägga märke till någonting annat än vad som är precis framför dem.

Säsong 2 av Game of Thrones rekommenderas varmt, och om du inte läst vad som händer i den än kan du alltid göra det i boken A Clash of Kings, eller Kungarnas krig som den heter på svenska.