Dust of Dreams
Publicerad: Fredag, 21 augusti 2009, Skribent: Daniel
The Malazan Book of the Fallen är ett brett, episkt upplagt fantasybygge, där det inte är helt lätt att kortfattat beskriva handlingen. I centrum står Malazanimperiet, som vid bokseriens början hotar att upplösas efter ändlösa krig, interna stridigheter och skärmytslingar med Anomander Rake och hans mystiska Tiste Andii. Men när berättelsen inleds styr kejsarinnan än med järnhand, hjälpt av de fruktade Klo-lönnmördarna. Men sergeant Whiskeyjack och hans cyniska Brobrännare längtar bara efter fred och tid att få sörja sina döda.
Detta omfångsrika verk är kanske inte helt lätt att ta sig in i, till en början, men det belönar sig ju längre man läser. Erikson är väl grundad i sin fantasyvärld och serverar kartor, personförteckningar, ordlistor med mera - allt inspirerat av en gammal rollspelskampanj han kört med sina vänner. En av dessa, Ian Cameron Esslemont, skriver på en parallell berättelse i samma värld, varav den senaste boken är Return of the Crimson Guard.
På Letherii-kontinenten börjar den malazanska armén i exil, under adjunkt Tavores befäl, marschera in i de östra ödemarkerna för att ta strid i okänt syfte mot en aldrig tidigare skådad fiende. Det öde som väntar benjägarna är av ett sådant slag att ingen soldat skulle kunna göra sig redo inför att möta det, funtat så att en mänsklig själ skulle duka under för uppgiften - fienden är till sin natur en osäkerhet och de enda meningsfulla vapnen mot denne är envishet och mod. Det finns inga vinnare i krig, en brutal sanning som kan urskiljas i ögonen på alla soldater, var de än kommer ifrån. Ödesbundna stigar låter sig sällan lätt bevandras. Sanningar stöps inte i entydig form, med kontur och skärpa.
Berättelserna i The Malazan Book of the Fallen börjar löpa mot sitt slut på en mycket avlägsen plats, under mulna skyar, när Malazanimperiets sista stora härskara tågar mot den slutliga striden i förlösningens namn. Stora frågor kvarstår - räknas hjältedåd fortfarande som hjältedåd om det inte finns några vittnen? Kan det ingen ens bevittnar förändra världen? Benjägarna kommer att finna sina svar bortom ödemarkernas härjade vidder.
Detta omfångsrika verk är kanske inte helt lätt att ta sig in i, till en början, men det belönar sig ju längre man läser. Erikson är väl grundad i sin fantasyvärld och serverar kartor, personförteckningar, ordlistor med mera - allt inspirerat av en gammal rollspelskampanj han kört med sina vänner. En av dessa, Ian Cameron Esslemont, skriver på en parallell berättelse i samma värld, varav den senaste boken är Return of the Crimson Guard.
På Letherii-kontinenten börjar den malazanska armén i exil, under adjunkt Tavores befäl, marschera in i de östra ödemarkerna för att ta strid i okänt syfte mot en aldrig tidigare skådad fiende. Det öde som väntar benjägarna är av ett sådant slag att ingen soldat skulle kunna göra sig redo inför att möta det, funtat så att en mänsklig själ skulle duka under för uppgiften - fienden är till sin natur en osäkerhet och de enda meningsfulla vapnen mot denne är envishet och mod. Det finns inga vinnare i krig, en brutal sanning som kan urskiljas i ögonen på alla soldater, var de än kommer ifrån. Ödesbundna stigar låter sig sällan lätt bevandras. Sanningar stöps inte i entydig form, med kontur och skärpa.
Berättelserna i The Malazan Book of the Fallen börjar löpa mot sitt slut på en mycket avlägsen plats, under mulna skyar, när Malazanimperiets sista stora härskara tågar mot den slutliga striden i förlösningens namn. Stora frågor kvarstår - räknas hjältedåd fortfarande som hjältedåd om det inte finns några vittnen? Kan det ingen ens bevittnar förändra världen? Benjägarna kommer att finna sina svar bortom ödemarkernas härjade vidder.