Dungeons & Dragons i ny skrud

Dungeons & Dragons började sin levnad som en utveckling av figurspelet Chainmail. Det som blev nivåer var ursprungligen antal hit dice för monster och hjältar. Därifrån utvecklades ett allt mer komplext rollspel, men länge med egenheter som gjorde det speciellt. Till exempel dök inte färdigheter som vi känner dem upp förrän långt in i spelets historia.

Är det någon genre som har sin form att tacka Dungeons & Dragons för, så är det datorspelen. Hitpoints, nivåer och klasser som kompletterar varandra är stapelvaror som förts över till datorvärlden. Och nu verkar en viss återkoppling ha skett. Begrepp från oline-spelens värld har letat sig in i rollspelet. I fjärde utgåvan av D&D har krigarna förmågan att utmana en fiende så att denne svårligen kan välja någon annan att slåss mot. Magikerna har en större förmåga att binda upp motståndare i väntan på att gruppen ska hinna ta hand om dem. När du gör en rollperson väljer du mellan olika builds som avgör din inriktning. En MMORPG-spelare kommer att känna sig hemma i det nya spelet. Det märks också att minisarna (de små målade plastgubbarna som används med miniatyrstridsreglerna för D&D) har sålt bra. Många regler verkar skapade med minisar i åtanke. Vid förflyttning talas aldrig om fot eller meter, bara om rutor. Flera krafter gör att man kan flytta sin motståndare för att få honom i ett taktiskt underläge.

Samtidigt läggs paradoxalt en större tonvikt vid rollspel, särskilt i Dungeon Master’s Guide. Min omedelbara reaktion efter att ha läst spelet och provspelat ett par omgångar är Hong Kong Action Theatre möter World of Warcraft – ett wuxia-spel där hjältarna har verkliga superkrafter och kan göra fantastiska manövrar, men med bättre balans mellan klasser och raser än vad som någonsin tidigare varit fallet i D&D.

Sammanfattningsvis är det ett rejält uppsnyggat spel, med mer genomtänkta regler än tidigare, som presenteras i fjärde utgåvan. Det rekommenderas för både nykomlingar och gamlingar som var med på Chainmails tid.

Gunilla