Drakar och Demoner Trudvang Jubileumsutgåvan
Publicerad: Fredag, 8 februari 2013, Skribent: Ulf Hässelbäck
Rollspel var en stark del av min uppväxt under framförallt 80-talet, när Drakar och
Demoner för första gången såg dagens ljus. 1982 kom den så kallade "blå boxen" med sitt medföljande äventyr "Bland alfer och troll". Jag tror att jag spelat igenom
bara det äventyret tre gånger, vilket säger en hel del om fantasy-svälten som rådde
under min barndomstid.
Det är alltså 30 år sedan. Tjitt asså.
Drakar och Demoner följde med mig genom ungdomsåren, trots stark konkurrens av Kult och hemsnickrade rollspel. Av en eller annan anledning spelade jag ofta vargmän, ofta med låg INT och impulsiva tendenser. När jag spel-ledde brukade jag improvisera vilt och använde mig gärna av värdshusets potential att föra ihop disparata figurer.
Men jag och DoD växte sorgligt nog ifrån varandra. Jag fann World of Darkness, mest Werewolf, och DoD blev Chronopia. Vi hade helt enkelt för lite gemensamt och även om jag ibland kände av ett visst vemod så var det ändå liksom bäst det som skedde.
Sen blev Drakar och Demoner övertaget av Riotminds, och DoD 6 kom ut. Jag höjde ett intresserat ögonbryn, och vi umgicks lite stelt. Jag bläddrade i Jorges Bestiarium och log åt de fantastiska illustrationerna. Det kändes som om vi hade utvecklats bägge två, vuxit upp liksom. Även om vi inte återupptog relationen så var vi ändå bekanta, och respekten var där igen.
Det kändes bra.
Sen verkade DoD behöva bryta sig loss från sig själv igen, genomgick en personlig kris där jag skam till sägandes mest såg på, på avstånd. Jag såg hur Expert-reglerna kom och gick för att ersättas av DoD Trudvang och så till sist, hur det Drakar och Demoner jag bläddrat i plötsligt blev en digital produkt.
Jag förstod och respekterade beslutet förstås, den svenska rollspelsmarknaden är liten och svårnavigerad, men för mig personligen blev avståndet för stort. Jag förlikade mig med tanken att det inte skulle bli vi igen.
Och så nu. DoD Rollspelet och Trudvang i jubileumsutgåva. Jag känner hur värmen stiger i min kropp, den här gången kanske, kanske. För det är snyggt. För det är stämningsfullt. Och för att det är Drakar och Demoner.
Det är alltså 30 år sedan. Tjitt asså.
Drakar och Demoner följde med mig genom ungdomsåren, trots stark konkurrens av Kult och hemsnickrade rollspel. Av en eller annan anledning spelade jag ofta vargmän, ofta med låg INT och impulsiva tendenser. När jag spel-ledde brukade jag improvisera vilt och använde mig gärna av värdshusets potential att föra ihop disparata figurer.
Men jag och DoD växte sorgligt nog ifrån varandra. Jag fann World of Darkness, mest Werewolf, och DoD blev Chronopia. Vi hade helt enkelt för lite gemensamt och även om jag ibland kände av ett visst vemod så var det ändå liksom bäst det som skedde.
Sen blev Drakar och Demoner övertaget av Riotminds, och DoD 6 kom ut. Jag höjde ett intresserat ögonbryn, och vi umgicks lite stelt. Jag bläddrade i Jorges Bestiarium och log åt de fantastiska illustrationerna. Det kändes som om vi hade utvecklats bägge två, vuxit upp liksom. Även om vi inte återupptog relationen så var vi ändå bekanta, och respekten var där igen.
Det kändes bra.
Sen verkade DoD behöva bryta sig loss från sig själv igen, genomgick en personlig kris där jag skam till sägandes mest såg på, på avstånd. Jag såg hur Expert-reglerna kom och gick för att ersättas av DoD Trudvang och så till sist, hur det Drakar och Demoner jag bläddrat i plötsligt blev en digital produkt.
Jag förstod och respekterade beslutet förstås, den svenska rollspelsmarknaden är liten och svårnavigerad, men för mig personligen blev avståndet för stort. Jag förlikade mig med tanken att det inte skulle bli vi igen.
Och så nu. DoD Rollspelet och Trudvang i jubileumsutgåva. Jag känner hur värmen stiger i min kropp, den här gången kanske, kanske. För det är snyggt. För det är stämningsfullt. Och för att det är Drakar och Demoner.