Conans Brethren

Det är något speciellt med pikter. I litteraturen har de kommit att bli de brittiska öarnas sista mohikaner, ett utdöende släkte, krigsmålade, småväxta med ett eget skriftspråk och okända seder. Robert E Howard får ta på sig en del av ansvaret för att det har blivit så. Han fascinerades av beskrivningar av pikterna som europeiska ”urinvånare” och stördes av att de i alla populära skildringar från början av 1900-talet beskrevs som svekfulla, små och krumma.

”.. in reading of the Picts, I mentally took their side against the invading Celts and Teutons … I made them a strong warlike race of barbarians, gave them an honourable history of past glories, and created for them a great king – one Bran Mak Morn,” skriver han själv.

Howards pikter fogades in I samma mytologiska förflutna som cimmeriern Conan. De hade sitt ursprung i Valusia, där kung Kull en gång styrde, men tvingades fly när Atlantis, Lemuria och Valusia sjönk i havet. De glömde allt de vetat om metallhantverk och blev ett stenåldersfolk som slog sig ner i vad som nu är Skottland. När romarna dök upp på scenen styrdes de av Bran Mak Morn, en ädel hövding medveten om att hans folk var dömt till undergång.

I Conans Brethren finns alla historierna om Bran Mak Morn, som är mörkare och mer skräckmässiga än Conannovellerna. ”Worms of the Earth” inspirerade till exempel H P Lovecraft, som ju brevväxlade flitigt med Howard. Här ingår också berättelser om Solomon Kane och kung Kull. Puritanen Solomon Kane (som dök upp på vita duken härom året) var den första som slog igenom stort i tidskriften Weird Tales. Redan där visade Howard sin fascination för exotiska miljöer. Som puritan skulle man kunna gissa att Kane höll till i Nordeuropa, men de flesta av hans äventyr utspelar sig faktiskt i Afrika. Än mer exotiska är berättelserna Kull, kungen av Valusia, som levde före Atlantis undergång. Dessutom ingår ett hopplock av noveller med korsfarare och äventyrare i huvudrollerna.