Till minne av Tove Gillbring

Min vän Tove Gillbring är död. Hon gick bort natten till tisdag på S:t Görans sjukhus i Stockholm. Sista gången jag såg henne var på spelkonventet Gothcon i påskhelgen, där vi vinkade åt varandra över en Zoom-skärm. Hon hade så gärna velat åka ner till Göteborg en sista gång, men sjukdomen hindrade henne. Trots att hon levde största delen av sitt liv i Stockholm förblev Tove göteborska i själen: rolig, ofta råbarkad, självironisk och tuff som få.

Vi träffades första gången i början av nittiotalet. Tove hade nyss flyttat upp till Stockholm och blivit ihop med rollspelaren Anders. Tillsammans gick de en kurs i datateknik där min sambo Michael råkade vara lärare. Han kom hem en kväll och berättade att han hade träffat killen som gjorde rollspelet Western och hans tjej. Det blev början på en lång vänskap.

Under nittiotalet tillbringade jag många, långa nätter hemma hos Tove och Anders i Nynäshamn. Vi spelade oss igenom vindlande Westernkampanjer och irrade i fantasin genom Arizonas och New Mexicos ökenlandskap. Tove och jag tog nattliga promenader med pudeln Bamse och pratade politik. Vid sidan av rollspelen var politiken Toves livsluft, ända sedan tiden som studentpolitiker för Folkpartiet i Göteborg.

Det här var under rollspelens skymningstid i Sverige. Äventyrsspel hade förlorat mycket av sin kundkrets och spelutgivare kämpade i motvind. Ändå bestämde sig Tove och Anders för att satsa på en ny utgåva av Western. Tove nätverkade och arbetade för den rollspelsgemenskap som trots allt fanns runtom i landet. Erfarenheterna från politiken visade sig användbara också i mötet med ostyriga gamers. Hon blev redaktör för spelförbundet Sveroks medlemstidning Sverox och odlade fram en stor skara skribenter.

Efter Sverox följde ett eget tidningsprojekt, Fenix, som har agerat plantskola för rollspelsskribenter under arton års tid. Samtidigt släpptes en fjärde utgåva av rollspelet Western. Tove såg till att spelet lyftes in i samtiden, med ljuset riktat mot slaveriets draksådd och utrotningskrigen mot urbefolkningen. Hon förstod också nostalgins makt, och vikten av att dra in ny människor i hobbyn. Återutgivningen av soloäventyren om Ensamma vargen har dragit in en ny generation spelare i de analoga spelens värld.

Trots svår sjukdom jobbade Tove på in i det sista. Hon gav aldrig, aldrig upp och vägrade tycka synd om sin själv. Jag tror aldrig att jag har känt en tapprare människa.

Vila i frid, Tove. Du var mycket älskad.
Gunilla Jonsson

Foto: Joe Dever