Med sammetsnos och liten svans, det bästa troll som nånsin fanns - det är ju Mumin.

Jag och min mamma var ofta på biblioteket när jag var liten. Jag kände bibliotekarierna, hittade överallt och mamma lät mig vandra fritt bland hyllorna medan hon tittade på böcker åt sig själv. I rummet för barn fanns en stor blå hylla fylld av bilderböcker. När jag senare började jobba där förstod jag hur krånglig den där hyllan var då alla böcker hade olika storlekar och sällan fick plats. Men som barn var den blå hyllan en skattkammare! De stora böckerna med vackra bilder och framsidor som lockade - det var där jag först hittade Mumin.

Jag var, eller är för den delen, ingen stor Muminläsare. Men jag minns de där bilderböckerna jag hittade i den blå skattkammaren. Framsidan var röd och teckningarna hade något mörkt i sig. När jag blev lite äldre såg jag också filmerna, och jag var både lite rädd och samtidigt fashinerad av stämningen. Det kunde vara mörkt och lite melankoliskt, och det är säkert fler med mig som har något av ett barndomstrauma i Mårran. Samtidigt så älskade jag ju det. Jag minns hur det pirrade till i kroppen av rädsla och välbehag (ni vet som när man idag läser en riktigt bra skräckroman?) när Mårran var på gång, hatifnattarna dök upp eller när de fick tag i trollkarlens hatt.

Det var under en sommar på 1940-talet som den finlandssvenska konstnären och författaren Tove Jansson först började skissa på den sagovärld som skulle komma att bli älskad över hela världen. Ur hennes penna föddes en liten vit figur med rund mage och stora nos – en varelse inspirerad av troll, familj, och längtan efter trygghet i oroliga tider. År 1945 publicerades den allra första Muminboken, Småtrollen och den stora översvämningen skriven av Jansson under andra världskriget som en saga att söka tröst i. Berättelsen handlar om Muminmamman och Mumintrollets sökande efter Muminpappan. Boken speglade, och speglar än idag, en verklighet för miljontals människor som befinner sig på flykt och söker skydd. Vi får följa med hur de finner sin väg till Mumindalen och det höga, ikoniska, blå huset som blir en symbol för trygghet, skydd och tillhörighet. 

Från den stunden fångade Mumin världen, och nu fyller trollet och alla hans vänner och familj 80 år! Under de åtta decennierna har Mumindalen vuxit till ett symboliskt hem för nyfikenhet, vänskap och mod att vara sig själv, något som känns lika aktuellt idag. De olika karaktärerna med sina distinkta personlighetsdrag tror jag har gjort att många har känt att de kan relatera till Muminfigurerna, och på så sätt gjort dem mer verkliga. Den lugna och orolig mamman, den plikttrogna pappan, lillasystern som ska vara med överallt, storasystern med frihetslängtan och för mycket ansvar, och den praktiska vännen som trivs bra i sitt eget sällskap - för att nämna några. Mumindalen är en plats för alla åldrar att känna igen sig i, relatera till och välkomnas av.

Tove Janssons berättelser är fyllda av filosofiska tankar och tolkningar av vår värld, men det är också en enkel plats för lek och äventyr. Hon tar upp problem och frågor vi alla möts av på ett eller annat sätt, och låter dem vävas samman med Muminmagin. Du behöver inte vara en stor muminläsare för att ha band till, och uppskatta, denna kulturskatt. Bredden, problemen, kärleken och tankarna blir aldrig gamla utan återkommer ständigt, och det här tror jag är anledningen till att vi nu får fira Mumins 80:nde födelsedag. 

Grattis Mumin, och tack Tove Jansson för att du en gång lät världen få ta del av din egen oro, tröst och magi.