Susanna Clarkes nya roman!

Publicerad: Onsdag, 9 september 2020, Skribent: Lina

Piranesi lever i ett till synes oändligt hus bestående av salar och vestibuler. Salarna innebos av statyer och hans nuvarande uppgift är katalogisera dessa statyer. Hur begränsad Piranesis värld än må vara så trivs han. Huset omåttligt vackert och generöst, i hans uppfattning. Det förser honom med allt han behöver – i alla fall nästan allt.

Boken Piranesi är karaktären Piranesis dagbok och den börjar den första dagen i den femte månaden det år albatrosserna kom till de sydvästra salarna. Det är beskrivningar av hans dagar, katalogiseringar över det han upptäckt i Huset samt hans allmänna funderingar.

Såvitt han vet finns det femton personer i huset. Det är tretton skelett som han nogsamt tar hand om och Den Andra.

Den Andra har Piranesi regelbundna möten med, men de pågår bara i en timme för Den Andra bedriver viktig forskning som Prianesi hjälper denne med så gått han kan. Piranesis uppgift är främst att hjälpa Den Andra med hur Huset fungerar, som när tidvattnet kommer, och var olika hallar finns. Det är också Piranesis uppgift att hitta den information som Den Andra behöver i Huset eftersom Den Andra inte hittar lika bra som honom.

Det finns något underbart naivt i Piranesi och hans entusiasm över sin egen värld. Han älskar den, han ser det fantastiska med det mesta och ifrågasätter egentligen inte mycket. Han är där han är och gör det bästa av situationen och ser det vackra i varje staty som finns i varje sal. Piranesis entusiasm och naivitet är länge konstant oavsett vad han gör eller utsätts för, men som läsare ser man inte särskilt väl dolda brödsmulorna tidigt och även om man inte förstår exakt vad de leder blir det till slut ett påtagligt obehag.

Men så kommer den sextonde personen in i bilden. Först enbart som ett underbart löfte, men Den Andre varnar för den sextonde personen. Sedan var det den där Profeten också…

Det finns en skör balansgång mellan läsaren, Piranesi, Huset, berättelsen i sig och mysteriet brödsmulorna hintar om. Som läsare följer man Piranesi och försöker lösa frågeställningar han initialt inte bryr sig om. Han trivs där han är, han ifrågasätter det inte och han letar inte efter de svar som driver läsaren framåt – han verkar länge inte ens förstå att de existerar. Det finns både något beklagligt och avundsvärt i hans attityd till den situation han befinner sig i. Boken har förmodligen också fått en annan vinkel för läsare i dagens samhälle av social distansering kontra det samhället som var när Clarke började skriva boken.

Det är en fantastisk bok som bekräftar Susanna Clarkes briljans som författare och hennes förmåga att skriva en tillsynes enkel historia som är mer mångbottnad än läsaren lyckas förstå av bara en genomläsning. Det finns självklart något imponerande i att författare med hjälp av sin fantasi kan skapa storslagna världar, från minsta blomma till statsapparatens uppbyggnad, men det finns något ännu mer imponerande i att skapa en magnifik berättelse i en mycket begränsad värld, vilket är vad Susanna Clarke har gjort med Piranesi.


Kommentarer

Nyhetsbrev