Det var den skönaste staden i världen en gång, en välsignad stad som strålade av ett inre sken, och dess invånare var nära nog gudalika. Vem som helst kunde bli en av dem: det slog blint, vem som helst kunde vakna en morgon förvandlad, fri att lämna sitt gamla liv och bege sig till Elantris.
Det var då det.
För tio år sedan tog det roliga slut. I dag är Elantris en ruin och dess invånare lever ett halvliv i ständig plåga, vanställda och groteska, människospillror som aldrig kan dö och aldrig bli riktigt levande igen. Förvandlingen äger fortfarande rum, lika regelbundet och lika blint, men i dag är den en förbannelse snarare än en välsignelse.
När prins Raoden av Arelon drabbas av förvandlingen tystas det genast ned. Han slängs in i Elantris i hemlighet och sägs sedan vara död. Det verkar klokast så, för Raoden var en obekväm person som utmanade sin fader konungens vanstyre och hade börjat vinna många anhängare. I Elantris kommer han ju hur som helst snart att brytas ned som alla andra, så det kan kvitta lika.
Men då har man inte räknat med två saker. För det första är Raoden en man av nästan omänsklig handlingskraft, viljestyrka och ledarförmåga, som efter att ha sett sig om i förödelsen med mönstrande blick raskt tar sig före att göra något åt den. Inom kort har han börjat bygga upp ett fungerande samhälle och återge de stukade invånarna deras livskraft.
För det andra är Raoden trolovad med grannlandsprinsessan Sarene, en rent politisk förbindelse för att besegla ett förbund mellan länderna inför hotet från det aggressiva imperiet Fjordell. Hon var precis på väg till Raoden för bröllopet och möts nu av beskedet att hennes tilltänkte make är död, men enligt lagen kan trolovningen inte brytas och hur som helst är det förbundet mellan länderna som räknas. Sålunda finner hon sig nu vara änka efter en man som hon aldrig har mött.
Även Sarene ser sig om i sina nya omgivningar och finner dem i stort behov av åtgärder. Hemmavid var hon en slipad diplomat, men i Arelon förväntas kvinnor hålla mun och göra som man säger, så i förstone tar ingen henne på allvar. Stort misstag.
Samtidigt kommer en annan främling till Arelon: krigarprästen Hrathen från Fjordell. Hans uppgift är enkel: konvertera befolkningen till Fjordells religion inom tre månader, annars kommer Arelon att invaderas och den förstockade befolkningen summariskt att slaktas.
Sarene och Hrathen sätter var på sitt håll igång intriger för att värva anhängare för sin respektive sak. Under tiden börjar Raoden på sitt håll studera det magiska system som upprätthöll Elantris makt och försöka komma underfund med vad som gick på tok.
Det här är en medryckande och originell debutroman av en ung författare (Sanderson är född 1975) som tar ett beprövat fantasytema - landet som magin oförklarligt har lämnat - och gör något alldeles eget av det. Den är helt avslutad och inga uppföljare står att vänta. Har den någon brist är det att både Raoden och Sarene kan te sig litet väl förträffliga, men i gengäld tecknar Sanderson i Hrathen ett riktigt intressant porträtt av en komplicerad människa som växt upp i en fanatisk kultur och försöker göra så gott han kan i en omänsklig situation medan han kämpar mot inre tvivel.
Nå, det verkligt minnesvärda med boken är själva det fallna Elantris: en spökstad skildrad med nästan Lovecraftsk intensitet. Att vägen ut ur detta helvete går genom att söka kunskap och bygga tillit tycker jag känns djupt sympatiskt. Det här är på det hela taget en bok som är lätt att tycka om, av en författare väl värd att hålla ögonen på.
Författarens hemsida med utdrag ur boken, kommentarer, bortklippta scener etc:
www.brandonsanderson.com
