Maths i Indien 2: Jullov i rymden
Rymdskolan har jullov. Men inte på jorden. Kristallstaden och alla andra rymdstäder, forskningsstationer och hotell i omloppsbana har försatt jorden i karantän. Pandemivarning har utfärdats på hemplaneten, och mamma och pappa och syskon och klasskamrater och mer eller mindre hela mänskligheten måste vaccineras. Inget jullov på jorden, och inga besökare därifrån är välkomna. Skylonskeppet svävar sysslolösa i rymdhamnen i Kristallstadens nav.
Okej. Alltså behöver Linux och gänget något att göra, annars kommer psykboten bryta ihop (hemlängtan är en mäktig kraft som drabbar somliga med förlamande kraft). Ett spel är en bra idé, på det uppiggande temat pandemi. Jag tänker brädspelet Pandemic med sin utmärkta idé att spelarna tillsammans spelar mot sjukdomen (brädet). Lägg till källforskning – Smittskyddsinstitutet, Folkhälsoinstitutet, rollspel och simuleringar utförda av myndigheter i samverkan, WHO, andra källor och lägg till spekulativt sf-tänk = framtidspandemispel. Plus lite hjälp från någon som råkar läsa det här?
Jag tänker ett beta-spel, som tjugo elever i Rymdskolan är med och hårdtestar. WHO och Z-Man (eftersom jag ändå tänker stjäla, inspireras av Pandemic kan jag lika gärna ge dem cred) sponsar. Det sitter spelare i Bangalore, Shanghai, Toronto, Rio de Janeiro, Nairobi och Geneve också. Spelet pågår dygnet runt (”Och förresten, en liten detalj”, sade Rufus. ”En pandemi sover inte. Inte ni heller. Åtminstone inte som ni brukar. Laget får sova i skift. Och det är ju inte natt samtidigt någonstans ändå, eller hur?”). Laget måste besegra pandemin – virus, luftburet – på sju dagar, annars går mänskligheten under.
Spelarna sitter Rymdskolan små skärmrum. I stället för att spela mot brädet, tänker jag mig att WHO har en enorm databas med all fakta som existerar om pandemier. Där finns också knappar märkta vaccin, sjukvård, flygplatser, stora städer, flygplatser och andra väsentliga samhällsfunktioner. Stockholm har en knapp, till exempel. När Linux blinkar på den, öppnar sig olika flikar – tåg & tunnelbanenätet, elförsörjning, vatten och andra viktiga samhällsfunktioner, men även Stockholm alla skolor (han hittar sin egen skola, zoomar in och ser den i realtid på väggskärmen), stora arbetsplaster och så vidare.
Smittan börjar på Sri Lanka (en ö, lätt att isolera), men sprider sig sedan på tåget mellan Cheani och Mumbai och dramatiken börjar.
I verkligheten kommer ett pandemiutbrott i en svensk stad förmodligen resultera i en katastrof. Smittskyddsinstitutet gjorde en simulering av en pandemi i storstadsregionen Malmö. Det visade sig att icke-medicinska åtgärder i stort sett är verkningslösa. I simuleringen stängdes Malmös skolor och barnen fick stanna hemma för att begränsa smittspridningen. Sedan stängdes arbetsplatser och folk fick jobba hemifrån. Till sist vidtog man åtgärder för att minska resandeströmmarna.
Resultat? Smittspridningen minskade med några få procent. Människor möts ändå, och den stora smittkällan blev i stället i hemmen och i grannskapet (försök hålla barn inlåsta på sina rum den som kan). Vi är ju sociala varelser. Och det är livsfarligt att hamna på sjukhus, för är du inte redan smittad kommer du förmodligen att bli det där...
Otäck läsning, särskilt med tanke på att klimatförändringarna i världen i framtiden med all sannolikhet kommer att öka risken för pandemier. Men om någon har feedback på ovanstående, tar jag gärna emot det. Förklarande fotnot för den som kanske undrar: Jag har skrivit två sf-böcker för ungdomar (Linux - Uttagningen och Linux – Kristallstaden) och är för närvarande begravd i del tre.
Och Indien? Trettiograder i luften, några grader svalare i vattnet (om någon undrar). Jag är inte riktigt bekväm på Gokarna Beach. Två slags turister på strandkaféerna: coola indier i Adams ålder som dricker Kingfisher och röker samt (i mina ögon) mindre coola backpackers i Adams ålder som dricker stora Kingfisher och röker. Det finns också en koloni män i min ålder som hänger på Dolphin Café på kvällarna; magra vita män med långt, tunt hår eller mycket hår uppsatt i tofs mitt på huvudet och skägg. En del har nog stannat i tiden här på Gokarna Beach, i sanden och ganjan och livet. Jag drack en Kingfisher och iakttog dem förstulet. De var vackra, på något vis; jag hade gärna velat prata med dem om deras livsöden men vågade inte gå över och slå mig ner.
Sitter på Café Nirvana med fötterna i sanden och skriver det här. Van Morrison i högtalarna. Skyltar förkunnar att det är strängt förbjudet att röka ganja och charas. Men av doften att döma kan inte alla läsa. Tog ett dopp, men fick skynda mig upp då en ko tänkte äta mina kläder. Jag tog inga bilder på kattungen som råkat hoppa in på toan på rummet och inte kunde ta sig ut igen. Däremot schasade jag vänligt men bestämt ut den. En inte helt ovanlig trafikolycka på vägarna här (stod det i lokaltidningen jag köpte) är för övrigt krock med apa.
Med plastsmak i rumpan, för här är alla stolar av härlig plast
Maths