A Memory Of Light
För ett år sedan vred sig Robert Jordans tidshjul en sista gång, och en ny tidsålder bredde ut sig för de överlevande i hans episka saga. För de som föredrar ett något lättare och mer transporterbart format finns den nu även i pocket!
Den sista striden är nu ett faktum. Alla de trådar i tidens vidsträckta väv konvergerar, de öden vi har följt når sin kulmen och Rand måste möta den ultimata ondskan i Shayol Ghûl. När jag tänker tillbaka på hur historien tog sin början, hur den enkla och ovetande bondpojken Rand Al’Thor, själv övertygad om att han var en obetydlig son till Tam Al’Thor, lämnade sin hemby med sina lika ovetande vänner imponeras jag över den utveckling som de gått igenom för att bli de personer i de positioner man ser i slutet av berättelsen. Episk fantasy med trovärdig och organisk karaktärsutveckling hos figurerna är extremt ovanlig, antagligen för att det ät så svårt att få till, men i Jordans praktverk lägger han tyngpunkten på personers val och framför allt varför de gör dem. Han lyckas till och med framkalla en viss sympati för några av de Förlorade när han lodar djupet i deras historier! Men framför allt är det Rand och hans närmaste som bär upp berättelsen, och Rand själv måste genomgå en enormt spännande och krisfylld resa då han inte bara har världens framtid på sitt ansvar, utan även måste genomlida en sista strid där han enligt (den medgivet vaga) profetian både ska dö och antagligen bli galen. Som Rand säger själv: här är det inte ”segra eller dö” som gäller; i hans fall verkar ”segra och dö” vara det bästa han kan hoppas på!
Samtidigt är Jordans världsbyggnad både intrikat och genomtänkt; man märker att Jordan har en mycket mer vidsträckt värld än läsaren någonsin får se. Han har en verklig känsla för kausalsammanhang, det är ett som är säkert; en av de bästa bitarna tycker jag är när man får se hur händelser flera hundra (eller tusen!) år tidigare ger resultat (eller mer ofta: ställer till problem) i böckernas nutid. Mat är ju mångas favorit, och för min del var det de fragmentariska minnena från olika tidsåldrar som då och då drabbade honom som var en av de bästa bitarna med hans kapitel. Samtidigt är böckernas nutid inte heller direkt stadd i stagnation – snarare tvärtom. Jag har nog aldrig läst en romansvit med fler politiska förändringar. Regenter faller, länder skapas, månghundraåriga maktsäten skakar i grunden och förändras…
Sagan om Drakens återkomst/ The Wheel of Time är också olik mycket annan episk fantasy i och med att den inte handlar om förfall. Snarare tvärtom; här har vi en värld som i årtusenden varit stadd i förfall, men som nu står inför en omvälvning där, om Ljuset segrar, en ålder av ny kunskap, magi och teknologi kommer födas. Det här är ingen deppskräpvärld där mörkret faller, människor är allmänt gräsliga (fast några är rätt ruttna förstås) och ingenting spelar roll för allt går käpprätt åt pipsvängen i alla fall. Nej, här finns chansen att skapa något, att vinna något, att trots tragiska händelser kämpa vidare. Att trots ett överväldigande mörker bevara ett minne av Ljus.