Alvklingan
Publicerad: Fredag, 1 juli 2011, Skribent: Daniel
Imponerande debut och kanske världens mest ambitiösa fan fiction!
Midgård cirka 300 år efter Ringens krig. Det är i sanning människornas tidsålder och oroligheter blossar upp på allt fler ställen i de återupprustade västra rikena. Rövarband härjar och en okänd makt sår split mellan byarna. Den unge hobbiten Folco drömmer om fornstora dar och råkar träffa dvärgen Thorin, som han rymmer iväg på äventyr med. De dras snart in i alltmer illavarslande skeenden, som dessutom börjar länkas samman, men vem har makt och resurser att kunna samordna något sådant?
Alvernas tid är förbi och det är följaktligen en mörkare berättelse än The Lord of the Rings. J.R.R. Tolkien påbörjade själv en fortsättning, The New Shadow (skissen återfinns i del 12 av The History of Middle Earth), men fann den alltför deprimerande. Det krävdes en ryss för att följa upp tanken. I Sovjetunionen hade bara del 1 av The Lord of the Rings slunkit igenom censuren och den unge poeten Nikolaj Perumov hade för eget bruk översatt del 2 och 3, och blivit så förälskad i Tolkiens värld att han blott 22 år gammal började att skriva en fortsättning, bara för att få dröja sig kvar lite till.
Sex år tog det, och man märker tydligt kärleken till Tolkiens stil och mytologi. Språket är ivrigare och ungdomligare än i Perumovs senare och helt självständiga mästerverk Svärdens Väktare, som är bland det bästa någonsin inom fantasygenren. I Alvklingan börjar han att följa upp allt det där som man undrar över i Midgårds historia och som Tolkien viftar bort med Gandalfs ord "To the East I go not". Vad händer egentligen i norra, östra och södra Midgård och hur påverkar det västerns idyll?
Midgård cirka 300 år efter Ringens krig. Det är i sanning människornas tidsålder och oroligheter blossar upp på allt fler ställen i de återupprustade västra rikena. Rövarband härjar och en okänd makt sår split mellan byarna. Den unge hobbiten Folco drömmer om fornstora dar och råkar träffa dvärgen Thorin, som han rymmer iväg på äventyr med. De dras snart in i alltmer illavarslande skeenden, som dessutom börjar länkas samman, men vem har makt och resurser att kunna samordna något sådant?
Alvernas tid är förbi och det är följaktligen en mörkare berättelse än The Lord of the Rings. J.R.R. Tolkien påbörjade själv en fortsättning, The New Shadow (skissen återfinns i del 12 av The History of Middle Earth), men fann den alltför deprimerande. Det krävdes en ryss för att följa upp tanken. I Sovjetunionen hade bara del 1 av The Lord of the Rings slunkit igenom censuren och den unge poeten Nikolaj Perumov hade för eget bruk översatt del 2 och 3, och blivit så förälskad i Tolkiens värld att han blott 22 år gammal började att skriva en fortsättning, bara för att få dröja sig kvar lite till.
Sex år tog det, och man märker tydligt kärleken till Tolkiens stil och mytologi. Språket är ivrigare och ungdomligare än i Perumovs senare och helt självständiga mästerverk Svärdens Väktare, som är bland det bästa någonsin inom fantasygenren. I Alvklingan börjar han att följa upp allt det där som man undrar över i Midgårds historia och som Tolkien viftar bort med Gandalfs ord "To the East I go not". Vad händer egentligen i norra, östra och södra Midgård och hur påverkar det västerns idyll?