Making Money

Äntligen har den kommit i engelsk pocket, Terry Pratchetts trettioförsta (eller trettiosjätte om man räknar med de böcker författaren skrivit för en lite yngre publik) Discworldroman, Making Money. Som ni väl vet vid det här laget behöver man kanske inte läsa Discworldböckerna i ordning om man inte vill för sakens skull men kanske skulle man kunna säga att den här boken tar vid där Going Postal, som kom för några år sedan, slutade.

De bägge böckerna har huvudpersonen Moist von Lipwig gemensamt, här är han alltså tillbaka nu som chef för myntverket och Ankh-Morporks bank som ligger vägg i vägg. Vi får också möta Adora Belle Dearhart, Moist von Lipwigs flickvän och hon jobbar i en fond för att bevara golems, The Golem Trust, från en uråldrig civilisation och föra dem i säkerhet till staden.

Till en början tycker Moist von Lipwig att han fått världens lyxigaste jobb, en livslång glidaranställning men snart nog visar det sig att allt, som vanligt, inte är så himla enkelt. Det kan verka helt omöjligt att ett myntverk går med förlust men det gör det och chefskassören är med störata sannolikhet vampyr, eller kanske någonting ännu värre. I källaren dväljs en namnlös namnlöshet (vilket ju på det stora hela är värre än en namnlös fasa för den är ju så att säga är obekant). Själva källaren är heller inte så himla namnkunnig i sig.. Problemen tornar upp sig och det ska kanske visa sig att lyckan kan bli kortvarig.

Adora Belle Dearhart jobbar för att golemarna ska få komma till Ankh-Morpork och det går bra för henne. Däremot blir alla lite förvånade när ’the four golden golems’ i själva verket är ’the fourtousand golems’ . Någonting gick förlorat i översättningen och nu står man där med ett uppenbart överskott av fjärrstyrda lerklumpar. Detta får implikationer på försvarspolitiken, bland annat, när andra städer börjar knorra om själva antalet potentiella krigsmaskiner. Ytterligare åtgärder måste vidtagas. Vi ska kanske inte avslöja mer än så av handlingen. Det gottaste vill vi ju spara till den som läser boken och inte bara ge bort till de som bara läser torra produktbeskrivningar.

Det må vara ett nytt århundrade i Discworld (som den uppmärksamme ju fick veta redan i Going Postal) men alla som läst Pratchett känner ändå igen sig, även i den nya tiden. Humorn finns där, lika skruvad som någonsin och satiren är bitande vass. Ibland måste man helt enket kasta huvudet bakåt och skratta högt. Av igenkänning och av det fantastiska ordsmideriet där ’the puns’ faktiskt är ’intended’. Det brittiska, sådär lätt sarkastiska representeras knappast någonstans så väl som i Terry Pratchetts böcker och så också i den här romanen.

Vi får väl se hur många fler böcker det hinner bli för den här oerhört produktive författaren, han är ju som många av er redan vet, inte riktigt frisk. Man hoppas ju på många till men nu börjar nog ändå Discworldsagan lida mot sitt slut.

Jenny