Necronomicon: The H.P. Lovecraft Collection

Jag får nog säga att jag började upptäcka Lovecrafts lätt febriga fantasi vid sisådär 10 – 12 års åldern. Chaosiums rollspel Call of Cthulhu inköptes av mig och en kompis i ungdomligt oförstånd och vi hade action-orienterade äventyr på tåg och kryssningsfartyg i något slags cinematiskt 30-tal. Nej, vi hade inte läst en enda rad av HP förutom eventuella citat i regelboken men kul hade vi i alla fall. I boken fanns någon slags litteratur-tipslista med mystiska titlar som kliade fantasin; At the Mountains of Madness, The Color Out of Space och förstås The Call of Cthulhu. Vad det betydde på riktigt hade i alla fall jag ingen aning om då men det skapade ju en en väldigt Lovecraftiansk stämning; bakom okunskapen väntar något jag anar kommer att skrämma mig men jag måste få veta ändå. Och veta fick jag. Jag kan inte minnas idag vilken Lovecrafthistoria som var den första men jag var fast. När Lovecraft är som bäst fångas man mellan skräck och okunskap på ett mästerligt sätt. Man vill veta lite till men ändå inte för som ni vet är för mycket kunskap lika farligt som för lite om inte farligare. SAN roll någon? (en liten shout out till er rollspelare, ni vet vad jag menar hoppas jag)

Howard Philip Lovecraft har lämnat tentakliga spår i närapå all modern skräck. Hans slöjtäckta ordmålningar trycker direkt på primalnerven och sätter sig under huden som syfilissmittade insekter. Ursäkta, mindre opium till mig tror jag. Vänta, jag ska bara hämta absinthen.

Så, var var jag? Ja, just det. Nu när jag har läst en hel del Lovecraft om jag får blygsamt säga det själv är det svårt att slippa hans bilder av okända fasor som lurar i det outforskade. I rymden eller i oceanernas djup eller i sinnets mörkaste källare och katakomber. Katakomber i mitt sinne? Någon har varit här före mig, någon onämnd fasa har vandrat i min hjärna och lämnat ohelig arkitektur efter sig, arkitektur med vinklar som undflyr min bristfälliga uppfattningsförmåga och som, vågar jag ens säga det, döljer någon form av avgudadyrkan. En dyrkan? Nej, en undergiven slavmentalitet inför varelser så omfattande att Arkitekterna (för så kallar jag dem) utplånade sig själva för att.. . för att… Nej, jag vill inte veta men trots att jag sluter mina ögon så ser jag ändå. En amorf massa, flöjterna, flöjterna hör ni dem? Och det stora mörkret med sina utskott, det väntar, väntar… en virvelström, en cyklon i kosmos.. Hell Azathoth! Hell, Hell Evigt Hell! Jag väntar, min arkitektur, jag kan bygga upp den… Ett torn till Mörkret….

(Här slutar Dokumentet. Skribenten försvann spårlöst)