Kommer ni ihåg Paksennarion? Hon som var dotter till en enkel fåraherde, men drömde om ett annat liv långt från den lilla byn där hon växt upp. När hennes far ville gifta bort henne, rymde hon hemifrån och tog värvning som legosoldat i en privatarmé. Där fick hon lära sig att slåss med spjut och svärd och gav sig ut i vida världen.
I tre romaner berättas sedan hur hon för första gången kommer till en stad, som förefaller henne oändligt stor jämfört med byn därhemma. Handelsmän från när och fjärran bjuder ut sina varor, värdshusen är många och tjuvar och illgärningsmän ännu fler. Men där finns också folk av främmande raser, dvärgar och trollkarlar och icke-mänskliga gestalter som rider förbi insvepta i mörka mantlar på ståtliga hästar.
Sedan börjar äventyret på riktigt. Följande sommar belägras ett gränsfäste, och bara Paks och två av hennes vänner lyckas undkomma. Nu måste de snabbt skaffa hjälp åt de instängda, annars kommer belägringstorn och katapulter rullas fram och eldpilar sätta fästet i brand. Paks lyckas med uppdraget, och hennes karriär pekar spikrakt uppåt.
Trilogin om Paksenarrion är en modern klassiker i genren, och förlaget har tryckt böckerna i nya upplagor om och om igen. De översattes även till svenska i slutet av nittiotalet.
Sedan dess har Elizabeth Moon nästan skrivit enbart science fiction, till stor besvikelse för inbitna fantasyläsare. Men det måste påpekas att en bra författare är en bra författare, oavsett genre, så den som hoppar över Moon bara för att handlingen är förlagd i en intergalaktisk framtid är inte bara korkad, utan missar också massor av bra läsning!
Men tillbaka till Paksenarrion. För när Moon återvänder till fantasygenren med Oath of Fealty, återvänder hon också till Paksenarrions värld. Handlingen börjar nästan direkt efter händelserna i den avslutande delen av trilogin, men det är inte längre Paks som har huvudrollen. I stället är det hennes gamla befäl Kieri Phelan som står i centrum.
Phelan har visat sig vara hälften människa, hälften alv, och dessutom den rättmätige kungen av Lyona. Phelan sökte aldrig kungamakten, men den hårdföre före detta legosoldatkaptenen kan vara precis vad Lyona behöver när riket hotas. För fiender finns det gott om. De trollkunniga Verrakaierna med sin förbjudna svarta magi intrigerar mot Lyona och länderna runtomkring. Ett bakhåll kostar så när Phelan själv livet. Han vänder sig till Dorrin – kapten över andra kohortens soldater - för att få hjälp. Hon är Verrakai, men Phelan litar fullt och fast på henne. Dorrin måste väcka sin egen dolda magi, och dessutom försöka hålla den borta från den mörka sidan.
Flera minnesvärda figurer från ursprungstrilogin dyker upp på nytt. Sergeant Stammel till exempel, som ju var den som först träffade Paksenarrion när hon bestämt sig för att ta värvning. Även kaptenenrna Devlin ochg Cracolnya är med, och förstås kapten Dorrin ovan, som spelar en viktig roll i handlingen.
Måhända går boken att läsa fristående. Men jag rekommenderar att läsa ursprungstrilogin först. Och för alla oss som har läst böckerna en eller flera gånger, så tar en liten stund att komma in i världen, men sedan är allt härligt välbekant.
