 | |
Världshaven har förvandlats till gift som I små doser förvandlar ens skinn till en grå läderartad styv hud. I större doser dödar det. Under ytan kan man se de döda simma omkring. Till råga på allt så stiger vattnet sakta men stadigt. Världens landmassa minskar för varje år som går. Det började med att människan besegrade en ras av magiker som kallas Unmer. Människorna hade många kvinnor med psykiska förmågor, något som Unmermagikerna var hjälplösa inför. I en sista desperat gest skapar de miljontals små flaskor som spyr ut en oändlig mängd giftig vätska, och dumpade dem i haven.
Kejsare Hu startade som en mindre krigsherre, men har nu erövrat så stor del av den kvarvararande världen att han nu med visst fog kan kalla sig kejsare. Ett av hans skickligare förband kom att kallas Gravgrävarna efter en katastrofal kampanj, där Hu tröttnade på deras långsamma erövringstakt och började bombardera området med artilleri, utan att ge sina egna tillfälle att evakuera. De överlevande fick många gravar att gräva. När överste Tomas Granger blir kritiserad av kejsaren för hur han hanterat en kris när en magiker dykt upp i huvudstadens basar, kan han inte hålla tyst längre. Han säger sitt hjärtas mening till kejsaren och stormar ut. Han och hans kvarvarande mannar hinner inte tillbaka till barackerna innan de får höra om arresteringsordern. Granger lyckas fly tillsammans med en av sina män, och blir av alla ting ägare till ett privat fängelse. Kejsaren har efter hand väldigt många fångar efter alla krig, så han har outsourcat det till privata verksamheter. De i sin tur tjänar pengar på att pressa de anhöriga på pengar till fångarnas uppehälle.
En dag får Granger två fångar han inte räknat med. En kvinna han träffat för femton år sedan och hennes fentonåriga dotter. Som om inte detta var nog, så har flickan märkliga förmågor som Granger inte kan bli klok på, men han förstår snabbt att många andra är ute efter henne. Det hela utvecklas till en jakt som gör Granger till en motvillig men viktig spelare i kampen om hela planetens öde, och kanske mer än så...
Detta är Campbells andra trilogi, och han har verkligen utvecklats som författare. Hans första böcker, The Deepgate Codex, var redan den full av bisarra idéer och fylld av karaktärer som har moraluppfattning i en mörkgrå skala. Att säga att personerna i den nya boken är mindre mörka, säger inte så mycket. Den som vill ha glada äventyr bör nog leta någon annanstans. Det bästa man kan hoppas på är att ha förståelse för varför folk gör de val de gör. Typexemplet är han som i en enklare bok skulle vara skurk med svart hatt, Maskelyne. Han är en totalt samvetslös psykopat, kärleksfull familjefar och brilljant vetenskapsman, ofta i samma stycke text.
Det som främst slog mig när jag läste boken var den helt unika värld som Campbell byggt upp. Den är som en mix av fantasy, steampunk och sf. En värld man gärna ser mer av, och som tur är, så är detta den första av blivande tre. Vill du veta mer? Fortsätt då att läsa min miniintervju med Alan Campbell här.
| Genrer:
sf
Recensionen publicerades 24/5-2012 |
|
|
