Sedan 1987 och fram till 2012 ritade Iain M Banks om kartan för vad space opera kan vara. Med en hälsosam dos inspiration från Larry Niven, Ursula LeGuin och M John Harrison byggde han under över trettio år upp ett helt universum med samhällen och politiska system som testar gränserna för våra föreställningar om hur universum kan byggas upp. I en snygg ny upplaga där ryggarna tillsammans blir till en sammanhållen bild att pryda bokhyllan med. [...] Läs mer
Iron Sunrise
Publicerad: Tisdag, 13 november 2007, Skribent: Glenn Petersen
Charles Stross har skrivit böcker under ett antal år nu, men det är först på senare tid som de börjat bli publicerade. Nu kommer de allihop i en ketchupeffekt. Med bara en månads mellanrum kommer Atrocity Archives och Iron Sunrise på varsitt förlag. Till vintern och under 2005 kommer det mer.
Iron Sunrise är en fristående fortsättning på Singularity Sky som gavs ut förra året. Man kan notera både likheter och skillnader mellan de båda böckerna. De äger naturligtvis rum i samma universum, de har ett antal personer gemensamt och de sprudlar av idéer. Den nya boken är dock mindre humoristisk, men mycket tajtare skriven.
För en tid sedan började en AI uppgradera sig själv och blev snabbt det man betecknar en singularitet med snudd på gudomlig intelligens. Människorna skulle snabbt bli varse vad som hänt. Den till bristningsgränsen överbefolkade jorden fick stora delar av sin befolkning tvångsförflyttad av AI:n som meddelade att de kunde kalla den för Eschaton och att den inte var deras gud, och att de inte skulle tillåtas ägna sig åt teknologi som kunde hota dess existens.
De förflyttade människorna fanns sig plötsligt på planeter utspridda över en stor del av galaxen. Denna förflyttning gav en del intressanta relativistiska konsekvenser. Att plösligt förflyttas flera hundra ljusår bort, ger ju en tidsförskjutning också. Som man kan ana, så kretsar handlingen i båda böckerna kring försök att kringgå Eschatons påbud om att inte ägna sig åt kausalitetsförändrande teknologi.
FN har fortfarande rollen som medlare eller att förebygga konflikter, även om det nu är på interstellär basis. Rachel Mansour är en av FN:s agenter på fältet. Hon är nu tillbaka på jorden och försöker ta det lugnt efter sitt minst sagt påfrestande uppdrag i Singularity Sky. Men säg den frid som varar. Efter lite byråkratiska stridigheter och en lokal galning som försökte göra en grop av Genève, bär det åter ut i rymden.
Wednesday är en trulig 15-årig gothtjej som bor på en rymdstation en bit ifrån planeten Moscow. Som så många ungdomar genom tiderna har hon en osynlig låtsasvän som kallar sig Herman. Den som läst den förra boken vet vem denna vän är. När Wednesday är uttråkad, och det är hon ofta, så underhåller Herman henne med små uppdrag, som att ta sig genom servicetunnlar, surfa på hissarna och annat skoj. När så någon förvandlar den närbelägna stjärnan till en supernova blir det dags att sätta kunskaperna i användning. På rymdstationen finns det bevis för vem som kan ligga bakom skapandet av supernovan och det gäller att få med det innan sista evakueringsskeppet ger sig av. Rachel å sin sida försöker luska ut vem som har ihjäl Moscows alla kvarvarande ambassadörer. Rachel och Wednesday vet inte om det men deras respektive uppdrag kommer att föra dem samman.
I Singularity Sky låter Stross sina idéer blomstra i en lite småironisk stil som påminner en del om hans kompis Cory Doctorow. Här har han stramat upp stilen och även handlingen. Det märks att han växt en hel del rent tekniskt som författare sedan förra boken. Redan från början av sitt författarskap har han varit fullproppad av coola idéer och infall som följer av de nya landvinningarna inom fysiken. Detta har ännu inte ändrats. Stross håller en hög "gosh wow-effekt" som får ens tankar att boggla. Jag tycker nog att detta är bland det bästa jag läst i år, och det säger inte lite, då det har varit ett gott år så här långt.