RANMA ½ (MANGA)

Ranma

av Rumiko Takahashi

Innan marknaden svämmade över av serier om tonårspojkar som skulle bli världens bästa ninja/ dödsgud/ pokémonsamlare, började Rumiko Takahashi 1987 med shounenmangan om Ranma Saotome och hans äventyr.

16åriga Ranma har sedan barnsben följt fadern på det ena träningslägret efter det andra, allt för att bli den bäste utövaren av Anything Goes Martial Arts, familjens egen kampsportsstil. Men efter tio års tränande och en hemsk olycka i Kina, släpar Genma sin motvillige son till Nerima Tokyo, för att presentera pojken för bäste vännen Tendos döttrar. Killen blir snabbt hoptussad med jämnåriga Akane, och deras gemensamma intresse för kampsport anses säkra skolans överlevnad. Ett perfekt par tycker alla utom Ranma och Akane, som är lika tjurskalliga och motsträviga som två åsnor. Så finns det förstås annat som kommer i vägen. Har vi nämnt att Ranma förvandlas till tjej när han får kallt vatten över sig? Den där olyckan i Kina innebar ett dopp i en av de förbannade Jusenkyo-källorna, och nu är livet mer komplicerat än det bör.
Som om inte det vore nog dyker den ena galna personen efter den andre upp. Allt från självproklamerade fästmör till kärleksrivaler, våldsamma lärare, kinesiska amasoner med namn efter hårvårdsprodukter, och utövare av de mest bisarra kampsporterna man kan tänka sig. Och mitt i kaoset ska Ranma lyckas bli bäst, bli av med sin förbannelse och hur är det mellan honom och Akane egentligen?

Rumiko Takahashi, som sägs vara Japans mest förmögna kvinna, är känd för sina humorfyllda relationskomedier. Hennes tidigare serie, Maison Ikkoku, utspelar sig dock i en mer verklighetstrogen miljö, medan Ranma inte drar sig för att nyttja alla möjliga fantasyinslag. Här han vi också Takahashis absolut största karaktärsgalleri, även om många av figurerna endast är biroller och få personligheter utvecklas från sina grundläggande egenskaper, är kombinationen av relationer, konflikter och kaosartade möten oändliga. Bland huvudfigurerna ser man drag som kom att leva vidare i framtida karaktärer. Det är exempelvisst svårt att undgå att Ranma och Inuyasha är väldigt lika till sättet.
Med sin slapstick humor och actionspäckade handling var Ranma ½ främst riktad till en målgrupp av unga killar. Åldergränsen i väst sattes högre än i hemlandet, mest på grund av en del förekommanden av nakenscener. Men trots dessa fanservice-lika inslag, och antalet söta tjejer som trånar (mer eller mindre aggressivt) efter Ranma, får jag aldrig den irriterade bilden av haremsmanga framför mig. Det känns aldrig som att huvudsyftet är att tillfredställa småpojkars libido.
Jag tycker väldigt mycket om Ranma. Den är underhållande och urspårad samtidigt som den kan vara väldigt rar. Det är för mig en serie med nostalgiskt affektionsvärde, och jag ser tillbaka på den med värme. Ett av seriens mindre trevliga drag är däremot att den är utdragen. Visserligen ligger en del av humorn i upprepningar av misstag och förväxlingar, men det blir för mycket. I efterhand känner jag att mangan säkert hade känts precis lika komplett om man strukit en femtedel av volymerna. Däremot rekommenderar jag den fortfarande för alla som letar shounenaction och relationsdramer. Det är en uppsjö av personligheter att fästa sig vid och minnesvärda situationer att skratta åt. Ranma ½ är något av en klassiker i min bok.

Ranma ½ tog nio år och 38 volymer att avsluta. VIZ Medias engelska översättning sattes däremot ihop i 36 volymer, och lyckades bli förlagens längsta projekt tidsmässigt, med sina 13 år. Under 2003-2006 gav Egmont Kärnan ut alla 38 volymer på svenska. Bildkvalitén är inte den bästa, och språket fångar inte riktigt känslan jag tidigare upplevt. Men för den som inte läser på engelska är det en lösning i rimligt pris.

Ranma ½ finns utgiven både på svenska och engelska.

recenserad av Nahal Ghanbari

Rumiko Takahashi: Ranma 1/2 nr 21 - Sådan far, sådan son

Recensionen publicerades 26/6-2008 Recensionen ändrades 28/8-2008