 - Har du hört berättelsen om sköldpaddan? undrar taxichauffören i denna andra långfilm efter den gamla tv-serien Urusei Yatsura – som i sin tur baseras på långkörarmangan av Rumiko Takahashi.
Den ovannämnda sagan går kortdraget ut på att den unge Taro följer med en sköldpadda ner till havsbotten, och när han återvänder till ytan kort därpå har hundratals åt passerat, ett tema som går igen i 1984 års Urusei Yatsura 2: Beautiful Dreamer.
Hand i hand med strikt japansk hängivenhet övernattar eleverna på Tomobiki-gymnasiet för att förbereda inför skolfestivalen. Deras fullspäckade arbetsdagar har gjort dem avskärmade från omvärlden och de får snart för sig att de är de enda kvar på Jorden - vilket sedermera visar sig vara fallet. Både tid och rymd har fryst, eleverna återkommer till skolbyggnaden i skickligt ängsligt uppmålade scenarion likt ett Måndag hela veckan-syndrom (eller Dark City om så vill) var gång de försöker ta sig därifrån. De bekymmerslösa tonåringarna väljer dock att se denna klocklösa tillvaro som en chans att spendera vardagen med hopp och lek.
Storyn utvecklas otippat till en feberdröm som den kanintandade Drömdemonen – inte att förväxlas med Segas apokryfiske Saturn-ikon – verkar ligga bakom.
Då den föreliggande serien är väl etablerad i hemlandet, ges de färgstarka skolungdomarna endast flyktiga presentationer, bekant torde ändå vara Lum, den utomjordiskt grönhåriga sockertoppen - förälskad i den ständigt småpilske otursmagneten Ataru (Det är lätt att se varifrån tongången i fräschare animeer härstammar, inte minst Steel Angel Kurumi).
Seriens patenterade galenhumor finns kvar, om än i avskalad form. Däremot lyser upphovsmakaren Takahashi, som för bara några år sedan räknades som Japans rikaste kvinna, med sin frånvaro i regissörsstolen. Istället är det demonkreatören Mamoru Oshii som hållt i tyglarna. Efter mer än 100 avsnitt av tv-serien på nacken är det lätt att förstå varför den surrealistiske regissören ville spänna musklerna och ta Beautiful Dreamer några steg ifrån att kännas som ännu ett tv-avsnitt, något som emellertid har lett till att filmen oförsvarligt nog har fått utstå en del skäll från konservativa fans.
Rent berättarmässigt öppnar denna 100-minutarare sedvanligt hyperaktivt, men efter en kvart insåg jag att denna saga ämnade gå en nivå djupare (läs: seriösare) än mycket av det som tecknades i västvärlden i samma veva. Jag kan inte låta bli att tänka på vilken måttlös kontrast många animeer utgjorde i jämförelse med utbudet på barnhyllorna i svenska videobutiker 1984. Därför välkomnar jag med rödamattan att Studio Animé nu har valt att ta in ett såpass ålderstiget verk med det tidiga 80-talets karakteristiskt skönt mjuka tecknarstil.
Som helhet berättas historien rakt på sak, väl avvägt med mer drömvänliga attribut. Passar utmärkt som söndagsmatiné, men då den bryter mot reglerna kanske renhåriga Yatsura-fans istället bör se sig om efter ännu ett avsnitt av serien.
recenserad av Dylan M. Johansson | Recensionen publicerades 21/6-2007
Recensionen ändrades 19/3-2009 |
|
|
