Besźel är en nedgången, sjaskig och litet avsigkommen stad någonstans
i sydöstra Europas bakvatten. Ul Quoma är en dynamisk och hypermodern
metropol med blicken mot framtiden. De kunde inte vara mer olika.
Problemet är bara att de ligger på samma plats.
Besźel och Ul Quoma existerar parallellt, lagrade ovanpå varandra som
två filmer projicerade på samma duk. Inte i olika dimensioner; den som
vistas i den ena staden kan alltid se och höra vad som händer i den
andra. Fast det är bäst att låta bli, för att interagera med den andra
staden är ett gravt brott som bestraffas strängt. Alltså har invånarna
i vardera staden sedan barnsben vant sig vid att inte låtsas om den
andra. Bor du i Besźel är en Ul Quoma-bo kulturellt osynlig för dig. Ni
väjer för varandra på gatan, men utan att era blickar någonsin möts.
När en kvinna hittas mördad i en förort till Besźel verkar det först
som ett rutinfall för kriminalaren Tyador Borlú. Det krånglar till sig
en smula när han inser att mordet måste ha ägt rum i Ul Quoma, varpå
kroppen dumpats i Besźel, men det innebär å andra sidan att brottet
inte längre är hans bord. Nu är det ett fall för den fruktade,
gåtfulla myndighet som ser till att de båda städerna hålls isär.
Så borde det i alla fall vara, men när det visar sig att kroppen
fraktats från den ena staden till den andra på fullt legalt vis måste
Borlú på nytt ta tag i utredningen. Den för honom till tvillingstaden
Ul Quoma och till än märkligare platser, och han blir varse att
relationen mellan de båda städerna är mer komplex än någon kunnat
ana.
China Miéville slog igenom stort med Perdido Street Station som
blev månadens lästips hos oss i mars 2001, en medvetet oren
hybrid av sf, urban fantasy, steampunk och lovecraftiansk skräck som
utspelade sig i den fiktiva staden New Crobuzon. Det var en väldig roman,
svulstig och bombastisk, skriven på ett prunkande språk, kanske
överlastad, men med tillräcklig energi och uppfinningsrikedom för att
det hela skulle bära. Efter två uppföljare kände sig Miéville trött
på sin skapelse och stack emellan med ungdomsboken Un Lun Dun -
återigen urban fantasy, men denna gång satt i ett magiskt London.
Och nu är det alltså dags för en polisroman. Den här gången har
Miéville tuktat sitt språk och sin berättarteknik - The City & The
City är berättad i jagform på klassiskt hårdkokt deckarmanér, med en
röst som påminner om Dashiell Hammett eller Raymond Chandler. Det är en
rappt berättad historia, utan de excesser som präglat Miévilles tidiga
verk. På sätt och vis är det en mycket klassisk deckare där man får
följa polisens tålmodiga utredningsarbete, och det imponerande är att
den fungerar alldeles utmärkt som sådan. Miéville kan polisromanens
regler och följer dem till punkt och pricka, även om han bygger om
polisromanen till något helt nytt och fullständigt originellt.
Har du försökt läsa Miéville men inte orkat med det tunga språket kan
The City & The City vara en bra inkörsport. Gillar du intelligenta
deckare som drar mot det gåtfulla och inte är rädd för
genreblandningar är den ett måste.
Läs en intervju mer China här
