Först en varning. Armasjärvi är en direkt fortsättning på boken Nattavaara och den här recensionen innehåller sådant som kan ses som spoliers för Nattavaara. Vill ni läsa recensionen av den första boken hittar ni den här.
Serien Nordmark utspelar sig några decennier framåt i tiden. Klimatförändringar och epidemier innebär att Sverige (det som idag är södra Sverige) har slutat att fungera och varje sommar försöker tappra svenskar ta sig över gränsen till Nattavaara, där somrarna är svalare och där det finns möjlighet att arbeta sig till ett medborgarskap i Nordmark – den norrländska republiken med Kiruna som huvudstad.
Nordmark styrs på pappret av Jarlen Sebastian, men i praktiken av Vice Jarlen Hartmann och det är rätt uppenbart för alla – även för Sebastian. I ”Armasjärvi” börjar dock den här snedfördelade dynamiken bli ett problem och när maktbalansen börjar vackla är det som vanligt många som väntar på att flytta fram sina positioner.
Nordmark, och särskilt huvudstaden Kiruna, närmar sig kokpunkten och i Armasjärvi flyttas fokus från landsbygden och in i städerna med de falanger som försöker ta kontroll över norra Sverige.
Det politiska spelet blir nästan huvudpersonen i boken och precis som tidigare är Engström och Richerts styrka att de inte är rädd för att låta saker ta tid och växa fram utan att det för den skull blir segt. Det finns inga onödiga actionscener för att liva upp boken och det behövs inte – det blir till slut olidligt spännande ändå.
Återigen är det karaktärerna och deras samspel som är den stora behållningen. I Nattavaara presenterades karaktärer från olika samhällsskikt och platser. I den här boken har deras öden flätats samman och det breda perspektivet börjar växa fram. Den politiska kartan och intrigerna blir allt tydligare i och med att karaktärernas roll och mål blir tydligare.
För oavsett vad ursprungssyftet med den socialistiska staten Nordmark var så är det politiska spel som bedrivs i högsta grad baserat på egennytta.
Syftet varierar beroende på var i hierarkin de befinner sig. Erik och Sofia vill inte gå hungriga igen, vissa vill ha makt för att ha den och Sonja vill ta sig så högt upp som möjligt för att få så mycket information hon kan. Jarlen Sebastian försöker återta kontrollen och återvinna respekten hos både befolkningen och de i ledningen, vilket inte är lätt efter flera år som en symbol snarare än en ledare.
Hartmann däremot, vill stanna precis där han är, vilket inte är helt lätt när alla andra flyttar på sig.
Med jämna mellanrum kommer artiklar och rapporter från nutiden som påminner läsaren om att dystopin de läser har en stadig grund i vår samtid. Det blir makabert. Och bra – mycket bra.
Kort sagt, det är precis så här en politisk intrig ska skrivas för att hålla läsarens intresse. Världsbyggnaden kom i första boken, i den här växer en tydligare politisk karta fram, nu väntar jag med spänning på åt vilket håll käglorna faller när mattan rycks undan.
Litet sidospår men noterbart, det är första gången jag läser en svensk bok där ordet ”släng” används om kökshandduk. Ni som förstår förstår.
Lina
